Kycklinglevern till undsättning

Det hela började imorse på första promenaden... Efter 2 dagar nästan helt utan promenader pga. min besvärliga ljumske hade Buddy byggt upp ett nytt lager med överskottsenergi. Vi har hittils bara haft kravlösa promenader där jag skiter i hur Buddy beter sig och där allt handlar om att låta honom motionera av sig ruset. Antingen har vi gått långa stunder i skogen där han springer lös hela tiden eller i koppel (också utan krav, att han inte går ordentligt i koppel får jag skylla mig själv för).

Hur kommer det sig att det först är sista tiden jag har börjat ge honom ordentliga långpromenader då? Jo, så här ligger det till. Innan jag köpte Buddy hade jag klart för mig hur jag skulle hantera det mesta. En liten valp tar man inga långpromenader med, dels har de inget behov av att motionera och dels bygger det bara upp ett otroligt högt aktivitetsbehov (tänk dig var mycket motion en vuxen hund kommer kräva för att må bra om den som liten valp fick gå allt från en halvtimme och uppåt om dagen?!). Allt eftersom valpen växer till sig (vilket alla raser gör i lite olika takt) behöver den få röra mer och mer på sig. Det viktigaste är dock att bara få följa med till olika platser och miljöer där den i lugn och ro kan sitta och uppleva världen i sin takt.

Okej, jag kan teorin om det där enkelt sammanfattat utan att skriva en uppsats. MEN så dök boven hundforum upp. Nu skyller jag inte alls på alla andra, jag skyller snarare på min inkompetens att lita på mig själv. Här skreks det högt(!) när någon tog en längre promenad med en 6månaders hund av mindre/mellanstorlek (tänk terrier). Det var HELT onödigt och det behövs INTE, och man ska INTE, och det SKADAR mer än det gör nytta. Det är inte heller bara halvdana svenssons som skriar utan folk man faktiskt får anse ha viss kunskap och (mycket) erfarenhet. Och här sitter jag, dödligt nervös över att just min hund inte ska bli en fungerande hund, och tuggar på naglarna. Okej, jag vet vad jag vet, men om nu dessa säger annorlunda - borde inte DE ha rätt som ju faktiskt haft många hundar?

Nu säger jag inte att dessa människor har fel, men vad jag glömde är att alla hundar är individer som alla kräver olika mycket. Buddy har ALLTID haft enormt mycket energi. Det är många hundmänniskor som påpekat den till synes aldrig sinande energin hos min lille terrier och jag har nickat och smålett åt påståendet men aldrig reflekterat mer över det. Jag som aldrig ägt en egen valp har inga tidigare erfarenheter av hur mycket energi de normalt brukar och hade helt enkelt inget att jämföra med.

Jag har inga direkta belägg för att detta jag säger är sant, mer än att han faktiskt är otroligt energisk och alltid varit. Men vad jag kommit fram till de senaste två månaderna eller så, är att MIN hund helt enkelt behöver få ordentlig motion och lite hjärnjumpa varje dag för att vara harmonisk. Överstimulerad kan han absolut inte vara eftersom jag varit på tok för sjåpig med aktiviteter pga. otilliten för mig själv och mitt egna förnuft.

Hur som helst sitter jag här nu med en fullvuxen borderterrier-tonåring med ett skriande behov av mer aktivitet och hur kan jag annat än att ge honom vad han faktiskt behöver? Och detta kom jag fram till någon gång i slutet på november och började därmed att försöka lyssna mer till mig själv igen och personer jag vet att jag kan lita på. Tråkigt sätt att lära sig på men samtidigt en mycket nyttig läxa tror jag!

Så blev Buddy dålig i magen och det löste sig inte på lång tid, det hela slutade med att han levde på ris och kokt torsk ett tag och sedan åt ett specialfoder från veterinären. Jag blev nojig och ville att han skulle ta det lugnt.

Och så blev det tillslut januari och jag har undan för undan gett honom mer och mer aktivitet, men i så små portioner att det inte blir en för plötslig förändring. Först nu senaste veckan började vi gå fler långa promenader över en timma ett par dagar i veckan och mycket riktigt blev Buddy behagligare att ha på promenader bland folk. Inte så att problemen försvann men han drog inte lika mycket i kopplet och framför allt så pep och skällde han inte över ingenting och stressade upp sig så fort vi började vår promenad.

Och så kom det sig att jag ena dagen mådde halvkasst, och dagen efter fick jag ont i ljumsken och kunde knappt röra på benet utan att det nöp till. Så var han utan motion (över huvudtaget, kissa och bajsa fick han göra i skogen bakom huset) i två dagar och ytterst lite aktivitet hemma.

Så är vi tillbaka till nutiden. Idag skulle jag påbörja vår hundmötesträning. Planen var kycklingleverpastej på tub att låta Buddy kalasa med så fort han såg en hund, hur han än beter sig. Jag vill att han ska omvärdera situationen hundmöten innebär till något trevligt och mysigt istället för något obehagligt.

Okej, jag kommer hem från skolans infomöte och tar med mig hunden ut. Direkt börjar han pipa, flåsa och dra i kopplet. Mycket snart tar han till skallet och skäller för allt och ingenting.
Jag vände helt sonika och gick in i skogen med honom där han fick rejsa för sig själv, det gick undan ska jag be att få tala om. Upp och ner, hit och dit, fort, fort, fort! Jag stog stilla och Buddy sprang i cirklar. I en timma var vi ute och gick nog inte mer än 200 meter in i skogen på den tiden. Väl hemma körde vi lite targetträning på plastlock, och frivilligt sättande framför mig.

Sedan åkte jag på bio och när jag kom hem igen tog jag genast hunden i kopplet och mörkerhalsbandet och promenerade iväg. Vi gick raskt och Buddy fick gå på full koppellängd. Lika kravlös promenad som hela tiden. Efter ungefär en timma började jag med lite koppelträning i form av snabba vändningar när hunden kommer framför fötterna på mig vilket Buddy genast uppfattade och höll sig till sin sida utan problem. Vi stannade och tuggade på en pinne "tillsammans". Vi avslutade med att sätta oss utanför pizzerian och titta på människor.

Vi såg tre hundar allt som allt. Som tur var gick de två första hundar långt borta och dessutom i samma riktning som vi så vi slapp några direkta möten. Så fort Buddy sett hunden (åtminstone tror jag han hann göra det, det ska ju inte hinna bli för svårt heller) tröck jag ut en rejäl klick pastej i munnen på honom och hunden var som bortglömd.

Den sista hunden dessvärre stog för det första still på samma ställe en lång stund på samma väg vi var tvungna att gå för att komma hem och när de väl började röra på sig gick de mot oss. Jag stannade med Buddy på lagom avstånd och matade på med pastejen. Buddy brummade samtidigt som han slickade men han blev aldrig blockerad, utan mer bara talade om att han var där men kunde gott tänka sig att äta färdigt sin pastej innan har skulle skälla ut hunden fullständigt. Dessvärre gick nästan hela tuben åt pga. det långa mötet! OOPS! Imorgon byter vi och tar långa omvägen istället om vi råkar ut för samma sak.