Nytt på hemsidan!

Inne på http://vildatassar.se/galleri.html kan ni nu även se filmer!

Än så länge finns där en film på när Buddy tränar utgångsställningar - kolla in det!
Först leker vi för att peppa Buddy, och sedan får han börja placera sig själv i utgångställning. Jag flyttar mig på ett ställe ifrån honom även om han satt sig fint, detta för att han började låta så väldigt just då och det vill jag helst inte råka förstärka.

(Ignorera den fina musiken i bakgrunden haha)

Vart sjutton...

... tog du vägen Buddy?

Igår satte jag kopplet på Buddy, stoppade en näve godis i fickan och knatade iväg till skogen för att låta lillskiten springa lös. Han är bekväm att ha lös, han racar omkring upp och ner i skogen för sig själv men håller sig alltid bara på en 10-20 meter ifrån mig och stannar väldigt ofta upp för att se efter vart jag är.

Bara en liten bit in i skogen gör Buddy ett av sina vanliga rus av stigen och in i skogen. I vanliga fall springer han ut direkt igen eller går parallelt med mig och stigen så jag gick vidare. Men iiingen hund kom. Hmmmm...

Jag gömde mig bakom ett träd och tänkte jamen nu måste han bli lite förvirrad över vart jag tog vägen (jag antog att han hade stenkoll på där innefrån). Men iiingen hund kom. Så jag började ropa, och ropa, och roopa. Men iiiingen hund kom. Inte ens ett ljud.

Mycket märkligt. Det har ALDRIG hänt förut att han dragit iväg på egna upptåg utan att ha råkoll på mig samtidigt. Oroad klättrade jag fram in i skogen och ropade samtidigt. Efter en 5 minuter hör jag äntligen att det börjar prassla och så dyker det välkända, gälla oroliga skallet upp och pipen som avslöjar hans mammighet 100%.

Tillslut hittar han fram till mig och i famnen får jag en överlycklig, dyyblöt hund! Hela han var genomsur! Den enda förklaring jag kan komma på är att han oavsiktligt ramlade ner i ett av vattensamlingarna som finns inne i skogen och kämpade på ett bra tag med att både simma och komma upp igen. Min lille kille! Jag hade ingen aning om att det fanns såå djupa vatten i skogen som dessutom var så dolda att han kunde ramla i (han är ingen badälskare i vanliga fall).

Kylan ute kröp till och med in genom min vinterjacka så vi hade inget annat val än att gå hem igen och få upp värmen i lillkillen.

Efter en varmdush var det en nöjd, burrig och busig liten kille som knatade omkring här hemma =).

Winter wonderland

Idag har vi haft en ganska lugn och skön dag. Vi har bara tagit 20minutersprommar för att bygga mer på vårat samarbete istället för att gå en långpromenad för att riktigt bli av med energin.

Första promenaden imorse var stressig. Det första som händer är att Buddy ser en hund innan jag gör det, en hund på långt avstånd på väg åt andra hållet - men Buddy är Buddy och satte igång att skälla. Vi gick åt motsatt håll och snart var hunden utom synhåll. Det är nu Buddys skällanden övergår till pip och ångloksfasoner i kopplet. Jag satsade på att totalignorera igen.
Jag har nämligen räknat ut att medan Buddy springer och piper så söker han väldigt ofta min kontakt under tiden. Han tittar upp på mig innan han drar iväg igen. Om jag då ens tittar på honom piper han ännu mer - antagligen för att till viss del söka stöd hos mig. Om jag då ger honom en blick bevisar det bara för honom att jag stödjer honom i hans oro - vilket ju INTE är meningen!! Men det är bara min teori och jag tror faktiskt den håller ganska långt.
Resten av promenaden var lite extra stissig, lite pipigt, lite dragit, lite flåsigt. USH!

De andra promenaderna där emot gick betydligt bättre igen. Han går inte kalasfint i kopplet ännu, åtminstonde inte hela tiden. Många delar av promenaderna går han helt frivilligt upp vid min sida och går klockrent med kontakt och helt tyst - utan att jag ens uppmärksammar honom. Naturligtvis berömmer jag beteendet, men aldrig mer än genom att kasta ner någon godis då och då. Börjar jag röstberömma med en för glad röst blir han frustrerad på en gång när berömmet inte dyker upp snabbt igen och börjar därmed småpipa. Less is more helt enkelt.

Han skäller inte heller på folk längre, ser någon lite misstänksam ut kan han gläfsa till någon gång men går inte upp i stress. Nu är det alltså mest jobb på hundmöten som krävs men jag tror (eller hoppas åtminstonde) att det kommer gå relativt fort att få ordning på.

Min metod i sig går huvudsakligen ut på att helt enkelt ignorera det jag inte gillar och berömma lugnt det jag tycker är bra. Den går även ut på att försöka undvika att hamna i situationer där hans "dumheter" triggas.
När det gäller hundmöten tillexempel låter jag honom enbart hinna notera kommande hunden innan jag trycker upp en näve hundgodis under näsan på honom och kastar ut på marken till honom att söka upp. På så vis hinner han nästan aldrig börja skälla eller oroa sig över mötet innan den nya hunden är långt borta. Sätter han igång att skälla visar jag inte att det stör mig med en enda min. På så vis hoppas jag att jag kan överföra ett lugn till honom som säger att "det där var väl inget att jaga upp sig över".
Dock krävs det en hel del av mig för att faktiskt inte visa min egen stress och jag har kommit på ett superknep! Så fort vi går utanför dörren drar jag upp luvan över huvudet, tittar upp i trädtoppar och gatlampor, och så sjunger jag på en trevligt låt. Såhär i vintertider har låtar så som White Christmas och Winter wonderland gått på repeat i mitt huvud. De ger mig en mysig, avslappnad, behaglig känsla i kroppen och hjälper mig faktiskt att slappna av. Ett extra plus är ju att vårat grannskap nu har gratis julmusik (om än något bristfällig och falsk) att tillgå vid ett flertal tillfällen under dygnet ;).

Under varje promenad får han alltid söka lite godis antingen i träd eller på marken, han får hoppa upp på stenar/stubbar/dylikt och göra give me five till exempel, han får gå balans på tomtavgränsare/murar/dylikt. Han får även göra en del vanliga kommandon som sitt, ligg, kom och vänta.


Förutom våra dagliga promenader han har idag fått söka upp sin bäver som jag gömt undar på mer eller mindre luriga ställen i huset åt honom. Vi har också haft lite allmänvård med kloklippning och örontvätt. Och så har vi myst såklart ^^ i massor som vanligt.

Vi gör framsteg...

Har idag gått en hel del med Buddy, långpromenad på morran och kortare turer under dagen. Eftersom han varit kass i magen har vi ju tagit det lugnt med promenader och träning vilket veeerkligen visar upp sig på prommarna! Första 15 minuterna drog han, skällde på lite allt möjligt, pep, gick zickzack, skyndade sig för att lukta lite här och lite där.

Idag hade jag lagt upp promenaden i huvudet innan vi gick ut, jag ville känna att jag fortfarande hade kontrollen och på så vis slippa bli irriterad och stressad. Jag visste exakt hur han skulle bete sig första stunden och hade bestämt mig för att inte bry mig, inte det minsta. Han fick gå hur han ville och jag själv skulle gå snabbt så att han riktigt kunde bli av med energin. Jag tittade inte ens åt honom utan gick och nynnade på någon bra låt medan han osäkert och uppjagat skällde åt allt och ingenting. Efter 15 minuter tystnar han och börjar faktiskt gå någolunda normalt om än långt fram i kopplet.

Bakom oss på gångvägen ser jag att det kommer en familj med barnvagn gåendes. Jag går ner i slänten en meter och så fort jag såg att Buddy hade noterat deras ankomst utan att hinna jaga upp sig själv kastade jag ut en näve godis och sa åt honom att söka. Glömd var familjen och Buddy letade glatt upp godisarna. Precis när jag tänker gå igen märker jag dessvärre att det kommer två personer med två hundar i koppel, en tax och en golden. Jag själv sätter mig på huk med ryggen åt gångvägen en halvmeter bakom min rygg och pratar med Buddy. När jag ser att han upptäckt hundarna kastar jag ut en ny näve godis på marken och ber honom söka. Buddy söker för fullt och kastar bara ett par nyfikna blickar upp mot hundarna som snällt lunkar förbi. När hundarna är utom synhåll kan vi gå vidare i lugn och ro.

På samma sätt gjorde jag för varje ny hund eller människa vi mötte. Kom det en hund kastade jag ut fler godisar och kom det en människa kastade jag bara ut någon enstaka bit.
Jag kastade även godis på marken trots att det inte fanns en själ inom synhåll bara för att inte råka göra godisnäven till en signal för Buddy att spänna sig och förbereda sig för främmande folk och fä.

Han fick också söka godis i träd, gå balans och hoppa upp på stenar.

Det hela gick kalasbra och Buddy skällde bara någon gång men stressade aldrig upp sig.
På slutet kunde han till och med koncentrera sig på att gå fint i kopplet och vi hade en jättelugn, avslappnad hempromenad.

De kortare promenaderna på en 10 minuter vardera började även de lite jagat, men nu varade stressen bara några få minuter innan han istället aktivt började välja att gå vid min sida och söka kontakt. Ett val han gör på helt egen hand och alltså inget jag lockar fram. Jag är snabb med belöningen i början (godis från hand, mun eller kastat på marken) för att sedan dra ut på det mer och mer. Idag gick han kanske högst 4 meter fint vid min sida innan jag berömde och belönade. Jag började även lägga in kommandot "Gå fint". Direkt efter belöningen kommer han faktiskt självmant upp vid min sida igen och jag försöker vara noga med att ge ett frikommando medan han fortfarande går fint så att han förhoppningsvis slutligen inte lämnar min sida förens han får.

Jag har också varit noga idag med att aldrig belöna honom om han går fint men pipandes. Hans pip tyder bara på frustration vilket jag i detta läget tycker det är bäst att ignorera. Korrigerar jag ökar det antagligen bara hans stress, och belönar jag för att han går fint även om han piper så belönar jag även pipet vilket jag INTE vill ha kvar!

På det hela taget var det jätteskönt att känna att vi lyckas och gör framsteg! Jag måste bara lära mig att alltid lägga upp all form av träning innan passet så att vi slipper känna frustration över att det inte blir som jag tänkt.

Ha det underbart // Amanda och Buddy

Bra mage!!

Efter bara två mål av specialfodret bajsar Buddy superfint och bra och det verkar hålla i sig!
Himla skönt! Nu ska jag iväg och övningsköra men sedan blir det träning för mig och Budde igen ^^.

Specialdiet!

Ringde tidigt i morse till veterinären för att diskutera Buddys lilla mage. Eftersom bajset numer är fast men fortfarande gult menade dom att det var ett tecken på att det fortfarande härjade en irritation i tarmen och tyckte därför att jag skulle ge honom fodret Royal Canin Intestinal.

Det är ett medecinskt foder för hundar med mag- tarmproblem och han ska äta hela påsen innan han kan börja övergå till sitt vanliga foder. Och blir han inte bra efter den dieten ja då är det definitivt dags för veterinären. Det kommer dock ta en två veckor för honom att äta klart hela påsen så jag får inte veta förens om ett bra tag!

Men min lille prins får ju i alla fall äntligen äta igen! Himla skönt! Kändes så bra att kunna ge honom torrfoder i såpass stor mängd att han faktiskt skulle bli mätt av det!

Nu hoppas vi verkligen att det blir bra av detta!

Piggare

Idag har Buddy piggat på sig ordentligt!
Han åt sista dosen canicur nu i eftermiddags och jag hoppas att det syns resultat imorgon annars blir det bara att åka till vetten :(.

Nu har han i varje fall varit ordentligt rastlös på eftermiddagen och tittat uttråkat på mig så jag tog ut honom på en rask promenad på 20 minuter och körde lite följsamhet på vägen. Det märks att han inte fått utlopp för sin energi på något de senaste dagarna, han är lite orolig på promenader där han inte riktigt känner igen sig och skäller och morrar på folk som dyker upp. Så snart han blir bra i magen kan vi fortsätta promenadträningen igen som innan och jag hoppas det är snaart!!

Gatuhunden Buddy

Min lille prins mage bara vill inte ordna till sig :(...

Jag svalt honom från fredag kväll till lördag kväll, då hade han bara tillgång till vatten och vätskeersättning. Lördag kväll fick han lite överkokt ris och lite kesella.

Söndag åt han också små mängder kokt ris plus lite kokt torsk eller kesella i. Vatten plus vätskeersättning gjord på vatten, honung och salt. Då han var dålig på att dricka vätskeersättningen själv (ska dricka ca. 1 dl per kilo kroppsvikt om dagen vilket i Buddys fall blir ca. 7 dl om dagen) använde jag en liten spruta som jag fyllde med ersättning och sprutade in längst bak i munnen på honom. Han är såå duktig på det och bråkar inte alls, verkar till och med som att han tycker att det är lite mysigt :).

Även idag får han bara överkokt ris och lite kesella eller kokt torsk. Men inte sjutton har magen blivit bättre. Sista korven var inte så mjuk men fortfarande gulaktig och slemmig. USH!

Har bestämt mig för att testa med Canicur och är han inte bra i magen på onsdag åker vi in till vetten! Min lille sockersötabit... Lillbubben, han är sååå hungrig hela tiden. Han springer iväg och hämtar sin tillfälliga lilla matskål och tittar uppfodrande på mig så jag får världens sämsta samvete. Håll tummarna allihop för att Canicur gör sitt jobb bra!

E det inte det ena så är det de andra...

Som jag skrev i tidigare inlägg så har Buddy varit snorig och hostig. Det har nu äntligen gått över av sig själv för ett par dagar sedan vilket var jätteskönt.
Även hans små utslag på magen verkar börja försvinna av sig självt nu.

Men tror ni inte att det dyker upp nåt nytt att oja sig över då? Nu kronglar hans mage istället. Fina bajsar i början och sedan sista små kluttarna är alldeles mjuka och ibland rinner de nästan ur honom. Inte förens idag var en av bajsarna gul och därför hörde jag av mig till veterinären för lite tips och råd. Blev rådd att inte ge honom någon mat på ett dygn (tillgång till vatten hela tiden har han självklart) och att sedan ge honom lite risavkok någon dag efter det. Nu har han faktiskt inte fått äta något på ett dygn redan eftersom jag igårkväll fick rådet om att svälta honom i ett dygn så han fick lite risavkok nu i eftermiddags. Han ska få tre gånger till ikväll tänkte jag eftersom han bara får så små portioner åt gången.

Kunde också ha att göra med mask i magen sa hon, och eftersom Buddys avmaskningar har varit lite si och så (varken tiken eller valparna visade några tecken på mask i magen efter deras två avmaskningar och vet. trodde därför att tiken kanske inte varit bärare på mask. Hon avrådde därför valpköparna att fortsätta avmaska fram tills de var året gamla, vilket jag alltså har låtit bli. En gång avmaskade jag honom när han var 4 månader eftersom hans bajs var fullt av små vita maskgryn. Men sedan dess har jag inte gjort igen, lite förvirrande med alla råd) kan det ju mycket väl vara mask då. Tur att jag har pillren hemma så kan jag köra igång en kur redan imorgon.

Idag har vi i alla fall varit ute på en härlig långpromenad i skogen igen. Det är dyblött på sina ställen men bortsätt från det så är det underbart att knata fram mitt inne i granskogen i dess tystnad. Härligt!!

Härlig promenad i frostad skog!

Eftersom Buddy har varit både snorig och hostig har jag oroat mig för Kennelhosta, rhinit, eller vanlig förkylning. Därför har vi inte varit ute och gått nästan något alls eftersom jag ínte har velat förvärra något. Som ni förstår har jag haft en hund med överskottsenergi till tusen här hemma de senaste dagarna. Bestämde mig därför igårkväll för att vi skulle ta en lååång härlig promenad idag oavsätt väder. Lyckligt nog möttes mina ögon av strålande solsken och hela skogen gnistrade i all sin frostprakt! Såå härligt :D.

Jag packade fickorna med skinka, pipleksak, klicker och kamera. Vi knatade iväg och så fort jag lät Buddy komma ur kopplet sprang han runt, runt i full fart så att leran skvätte och mossan flög högt i luften. Han var såå lycklig över att äntligen få komma ut och röra på sig i skogen igen!

Vi tränade inte så värst mycket utan bara njöt av stillheten, det sköna vädret och tystnaden. Buddy for runt i skogen med svansen i topp och levde livet. Han fick lite uppgifter då och då. Bland annat fick han gå balans på en trästam, hoppa upp på stenar och stubbar och leta efter sin pipleksak. I en och en halv timme var vi ute och hade gärna stannat längre, men hemma jäste en lussekattsdeg så det var inte så mycket att göra åt. Försökte fånga byrackan på bild men det är inte det lättaste när han alltid är i rörelse :P.

Tråkig hund *mutter mutter*

Efter att ha varit i Gävle och bott hemma hos Jennie med hennes hund och kanin fick jag en våg av skuldkänslor över mig för lilla Kanin. Hon sitter jämt där ute i sin utebur om hon inte är ute i hundhagen. Eftersom jag har varit rädd för att Buddy ska få för sig att ruska Kanin tills ryggraden knäcks om han bara får tag i henne så har det blivit mer och mer att jag ignorerat hennes lilla existens. Men efter att ha blivit lite peppad av Jennie så bestämde jag mig för att försöka ha dem tillsammans. I början släppte jag dem i utehagen, naturligtvis stod jag själv precis brevid och redo att kasta mig över Buddsen om hans jaktinstinkt plötsligt vaknade till liv. Det hela gick bra ända tills Kanin bestämde sig för att ta ett jätteskutt över Buddy och sen rusa iväg. Buddy var snabb i vändningen och det hela slutade med att han nöp henne i skinnet så hon skrek. JAg blev avskräckt och ville inte prova igen.

Men så satt jag inne en dag och bestämde mig för att låta Kanin komma in och hoppa runt i köket medan jag pluggade körkortsteori och Buddy fick vara instängd på övervåningen. På det sättet hade jag det ett par dagar. Sedan tog jag mod till mig och lät Buddy komma ner till oss. Han fick ha koppel på sig i början och bara titta på Kanin. När han väl var tyst och så lugn att han nästan somnade släppte jag kopplet. Kanin kunde hoppa förbi honom utan att han mer än lyfte på huvudet och nyfiket tittade på henne. Då tog jag av honom kopplet helt och lät honom gå runt lite.

Han fick aldrig gå för nära henne i början. Bara titta på avstånd. När Kanin drog iväg i full fart trodde jag att Buddy skulle hänga efter men han stannade faktiskt bara upp och tittade förvånat på henne. Jag har gjort så kallade ledarskapsövningar, om de nu fungerar eller inte vet jag ej men allt är värt att prova i krig och kärlek. Det innebär mer eller mindre att jag gett Kanin en knäckebrödbit medan Buddy tittat på och sedan har han fått en liten bit efteråt också. Jag har suttit och kelat med dem båda två samtidigt - en på var sida - så pass nära att Kanins nyfikenhet ibland tagit över och hon misstänksamt har luktat på hans bakben. Hon har dessvärre än så länge bara blivit skrämd av lukten och när Buddys svans dessutom börjar vifta hej vilt blir hon så förskräckt att hon sprungit iväg igen.

Vad tycker Buddy då? Helt ärligt så undrar han nog vad sjutton det där är för en tråkig hundjävel som inte vill leka. Ibland har jag låtit honom gå fram till henne därför att han numer inte går hela vägen fram. Han liksom stannar en halvmeter framför och börjar vifta vilt på svansen och göra diverse lekinviter. Han gör allt för att försöka visa sig snäll men inget funkar utan hon bara sitter där förskrämd och misstänksam. Ibland händer det att hon lutar sig fram och luktar lite på nosen hans men då brukar det sätta eld i baken på henne så att hon far iväg på parkettgolvet igen medan Buddy besviken står kvar.

Vi fortsätter invänjningen här hemma och hoppas att de tillslut ska kunna umgås någolunda avslappnat med varann ^^. Lite bilder kommer här:

Västra terrierklubbens Julshow!

Idag har jag och Buddy bus varit iväg på vår fjärde inofficiella utställning. Fyra bordrar anmälda, en hane och tik i klassen 4-6 månader och så Buddy plus en tik ifrån Lyckliga Helleborus i klass 6-9 månader. Domare var Erica Winberg från kennel Sweeping.

Det var med andan i halsen som vi entrade ringen. Jag hade preppat med skinkbitar vilka var väl uppmärksammade av Buddy. Och tänka sig, lillskiten gick som en stjärna ännu en gång. Tyst, följsamt och med glad svans och fint steg. Förstaplaceringen satt fint på Buddys bur sedan. Efter att tiken bedömts var det dags för BIRet och även det lyckades vi norpa åt oss - Härligt :D. Buddy gick även nu kalasfint även om han funderade på varför i hellskotta tiken följde efter oss på det där viset.

Sedan hann Buddy med att sova i buren ett braa tag och jag hann äta lussebulle, pepparkakor och dricka julmust innan det var dags för finalerna. Igen var jag nervös eftersom Buddy samlat energi till att kunna hispa upp sig med igen. Som tur var hann han lugna ner sig avsevärt innan det var dags att gå in. Här hade vi tre konkurrenter, en westie, en amstaff, och en foxterrier om jag inte minns fel. Buddy var ytterst misstänksam när vi började röra på oss i en cirkel. Blir rörigt för honom när en går framför och en följer efter oss bakifrån.

På 4 plats kom foxterriern.
På 3 plats kom amstaffen.
På 2 plats kom Buddy :).
Och på 1 plats kom alltså Westien.

Buddy slutade alltså som Bästa Valp 2:a och jag var helnöjd med år 2007:s sista utställning.

Kritiken lyder:

Maskulint huvud med korrekt bett och uttryck.
Utmärkt hals. Mycket bra rygg. Bra bröstkorg.
Utmärkt benstomme. Välvinklad fram, bra bak.
Rör sig mycket trevligt påskjut. Härlig päls kvalité med utmärkt underull.
Mycket välvisad.

Buddy Goes Gävle

I all hast kom jag på att vi naturligtvis måste åka upp till Gävle och hälsa på ett par dagar. Ett par dagar blev senare till en vecka som vi större delen spenderade tillsammans med Jennie och hennes blandrastik Beila. Buddy och Beila är nästan precis lika gamla, det skiljer bara några veckor i mellan. Vi tänkte "Kul! Puppisarna kan roa sig själva medan vi dricker te och pratar." eller "Åååh så mysigt, så kan vi gå långa promenader med varann och dricka varm choklad och mysa i snön!". Haha nåja, tanken var god och frestande och mer analyserande än så var varken jag eller Jennie :P.

Väl uppe in the hoods, när jag och Buddy äntligen kom av en riktigt dryg tågresa, sätter Buddy genast igång och skäller. Än värre blir det när vi möter Jennie och Beila. Buddy skäller så att trumhinnorna skallrar och Beila blir upprörd över hans vilda sätt så att även hon börjar skälla och gå lika stirrigt som mitt odjur. Där stapplade vi fram i snön, jag med en tung resväska på hjul som envisades med att välta hela tiden och så odjuret Buddy i andra änden på kopplet. Och så Jennie med sin stackars tik som redan i sig är en lite osäker ung dam. Inte mycket mer att göra än att bara gå bestämt, och med allt tålamod slut ryta till här och där.

Svettig kom vi äntligen innanför dörren bara för att vända igen och gå en lång promenad med dem så att de får lukta av varann i lung och ro och sedan leka en stund i en hundhage. Visst gick det hela mycket bättre tillslut och de lekte jättefint i hagen tillsammans - Beila sm en retsticka och Buddy som frustrerad eftersläntrare i ta fatt leken :).

Behöver jag ens säga att veckan inte gick som planerat? Dagarna for iväg och utan att man visste ordet av var det kväll igen. Hundarna var som besatta av varann och det slutade med att jag fick ha Buddy inspärrad på en liten yta i stort sätt hela veckan förutom när Jennie och Beila var ute själva eller när vi alla gick promenader tillsammans. Beila i sin tur som redan är lite stressad och osäker kunde inte slappna av utan skulle ständigt gå och försöka leka med Buddy genom gallret.

Veckan gick alltså mestadels ut på att säga åt hundarna att låta bli än det ena än det andra, och ju längre tiden gick desto mindre tålamod hade jag och Jennie. Sista kvällen var vi så trötta av all negativitet så jag tror att vi båda såg stjärnor.

Men även om det var mycket jobb hela veckan bara med att hålla isär dom och för att kunna ge dom vad dom behövde så hade jag himla mysigt. Vi drack te och småpratade om allt och inget medan hundarna äntligen sov. Vi såg på film och åt oändligt mycket godis och nästan ingen mat alls :P. Vi pratade mycket hund och funderade över lösningar på diverse småproblem.

Jag och Buddy fick inte mycket gjort och träningen blev snarare sämre eftersom jag hela tiden tappade tålamodet och det sken nog igenom lite för väl så Buddy blev ännu mer ledsen och stressad. Näe hur mysigt den än var mellan varven, en sådan resa gör jag nog inte igen förens Buddy är mognare, lugnare och har lite mer allmänt vett ^^.

Är himla glad ändå för Jennie och hennes hundintresse där uppe, och sedan, när vi har lite mer diciplin på oss själva och de små liven - då ska vi nog kunna hitta på både det ena och det andra tillsammans :). Här kommer lite kort på dem när de leker tillsammans, en underlig form av brottning där leken gick ut på att bita tag och hålla fast försiktigt i varandras kroppsdelar.

Beila och Buddy leker jage i snön!

Militärläger

Morsan har satt igång med militärläger. Varje promenad vänder hon utan anledning håll utan att säga till så att jag blir döirriterad. Där går jag i lugn och ro längst fram i kopplet och ser till att vi klarar oss undan faror som papperskorgar, buskar, tanter med röda kappor med mera - blir ju jäkligt jobbigt att hålla koll om hon hela tiden ska rycka i mig! Sedan kastar hon korvbitar omkring sig. Fattar inte vitsen.

Hon försökte få mig att leta efter korv i gräset medan en tant gick förbi. Hon såg den inte så jag morrade åt den, jag är grymt bra på att vakta morsan. Sedan sket jag i korvarna och letade upp en ölburk istället. Gott.

Hemma tog hon fram annat godis och den där lila burken som klickar. Jag blev irriterad för hon sa inget, bara satt där och såg dum ut. Ända tills jag backade, då klickade det och så kastade hon korv mellan benen på mig. Jag fortsatte backa en massa. Tycker att det räcker med att backa en meter ungefär, sedan får man skälla ut henne för att hon ska fatta att man är klar. Sega människa.

Hon gjorde dom där konstiga ljuden "sitt" och "ligg" en massa. Man måste skälla på henne här med för att hon ska fatta att man redan har suttit och legat flera gånger. Hon påstår att jag är lite långsam - pff, chilla is the shit.

Vi gick lite militärisk marshgång också, något på människospråk kallat fritt följ. Jag går som en Gud brevid morsans ben. Fruktbarhetsgud tror jag, har försökt mig på att uppvakta morsans fötter när hon pillar med datorn i sängen. Dom är svårflörtade.

Hon envisades med att stoppa in en träpinne i munnen på mig också. Den var ganska god att tugga på. Fast hon bytte ut den mot en korv hela tiden. Så typiskt henne... kan inte låta mig ha kul någon gång.

Flodhästen och jag ska ta en svängom nu. Ciao.

Oplacerat litet stjärnskott

Nu är vi hemma ifrån Malmös valputställning. 1399 valpar anmälda i klasserad 4-6, 6-9 och 9-12 månader. 24 stycken borderterriers. Buddy gick i klass 6-9 månader med fem konkurrenter.
Denna gången gick det inte alls. Buddy blev sist och oplacerad. Tråkigt kan man ju tycka, men vet ni, han vann ändå idag... min lilla stjärna. Han gick som på räls inne i ringen, tyst och uppmärksamt travade han med mig. TROTS mina godisbitar, och TROTS att jag pratade med honom. Sa ju att jag inte skulle lägga ner det ^^.

Kritiken lyder:

Kraftfull, välbygd hanvalp. Utmärkt skalle och nosparti. Växer i öronen.

Bra överlinje. Brett men aningen kort kors. Utmärkt kropp. En aningen brant

i skuldran. På bra fötter. Utmärkt hårlag. Parallella rörelser. Aningen kort baksteg.

I mina ögon är det där en fin kritik och det som är mindre bra verkar vara grejer han kan växa i. Dessutom så är han så grymt söt så jag förstår inte alls att han inte blir etta jämt ;) haha.

Buddy har blivit UTMANAD!

Buddy har blivit utmanad av borderterriern Yoggi och självklart antar vi den!



Regler för utmaningen: Varje utmanad hund ska skriva 6 underliga/konstiga fakta om sig själv på sin hemsida och samtidigt ange reglerna för leken. Sedan väljer man 6 nya hundar och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver man en kommentar i de utmanades gästbok för att de ska kolla in och läsa på ens egen hemsida för mer information.



1. De flesta hundar förknippar kloklipparen med obehag, en del springer tjutandes där ifrån, andra skriker bara man rör vid tassarna, en del ligger spända som pinnar hela plågan igenom. Från alla håll har både jag och andra valpägare blivit förberedda på den där fjärde månaden då hundarna plötsligt skulle blir vettskrämda för allt som har med deras tassar att göra.

Dock kan Buddy inte ha lyssnat särkilt noga på dessa förvarningar. När kloklipparen kommer fram släpper han nämligen allt annat, skuttar fram till mig och upp i knät. Väl här kan jag lägga ner honom på rygg och så ligger han så helt avslappnad med huvet slappt hängandes över mina knän medan jag sköter om manikyren. Fyra tassar senare får han en liten godis och ett varsågod att gå ner. Då kan han nästan se lite besviken ut och står och snusar på klipparen en liten stund innan han återgår till det tidigare tuggbenet :).



2. När Buddy får något att äta på som han aldrig smakat förut (nu menar jag inte ett grisöra eller så, utan när han får en morot, en äppelbit, lite sallad osv.) så tar han det bara väldigt lätt i munnen. Först så lätt att han tappar ner smakprovet på golvet. Sedan plockar han upp det efter inspektion. Med detta okända i munnen, till exempel en gurkbit struttar han iväg med nacken rest, svansen rakt upp i vädret och med väldigt pinniga, skuttiga steg fram till sin bädd. Väl där kan han släppa ner "godsaken" och slå på den med tassarna, småtugga lite på, dela upp den i flera bitar och sprida ut bitarna över golvet för att sedan svälja dom en efter en.


3. Buddy älskar andra hundar, verkligen. Av den anledningen stressar han upp sig något otroligt bland andra hundar då han blir frustrerad över att inte få komma fram till dom. OM han faktiskt får hälsa på någon hund, och då oftast vuxna snälla hundar, så kommer dessa med säkerhet försöka fly inom 2 sekunder. Buddy har lyckats skrämma alla de vuxna hundar han hittils fått hälsa på nämligen, han blir så glad och så intensiv så de blir överaskade och kommer sig liksom inte för att säga ifrån på en gång.


4. Buddy har en liten kupp emot mig. Eller snarare en hemlighet. Jag vet nämligen inte vad han egentligen har för planer för min kanin Kanin (ja, hon heter Kanin). Kanin är en väldigt stolt dam som inte låter sig skrämmas särskilt lätt. Hon har flertalet gånger suttit på en sidan gallret och trotsigt glott på Buddy som upplivat piper på andra sidan.

Jag bestämde mig för att se hur han beter sig i närheten av henne så jag plockade på honom kopplet och gick i den stora hagen där kanin håller till ibland. Efter att han passivt fått sitta och titta på henne tills han var lugn sa jag åt honom att ligga ner vilket han gjorde medan jag började klappa på Kanin. Sakta men säkert ålade sig Buddy framåt och mot lilldamen. Spännande tänkte jag och såg till att Kanin hade möjlighet att springa därifrån när hon ville utan att Buddy kunde göra henne något. Tillslut hade Buddy ålat sig hela vägen fram och till min förvåning började han att slicka på henne. Kanin satt blickstilla ganska lugnt om än något på spänn. När Buddy kom fram till öronen och började slicka på hennes huvud så morrade hon och skuttade iväg.


Frågan är om Buddy slickade på henne för att smaka av eller om han på något underligt vis ville visa ömhet för henne. Hmmmmm... jag tänker inte undersöka saken vidare i varje fall :P.



5. Buddy är i hemlighet en fågelhund. Att springa och apportera leksaker eller apportbocken är kalaskul! När Buddy blir glad gör han dessutom som de flesta flattar framför allt gör - nämligen springer iväg och hämtar något att hålla i munnen under tiden.


6. Om han fick, så skulle han sitta i min famn dygnet runt.

Tyvärr så känner vi inte så många på nätet med hund men vi utmanar några vi känner till lite i alla fall:

Borderterrierna Cappie & Tom-tom
Borderterrierna Viggo och Dexter
Staffordshire Bullterriern Babbsan

Utställning i Halmstad

Nu är vi nyss hemkomna från valputställningen i Halmstad. Både jag och Buddy är helt utslagna och vill helst bara lägga oss pladask och sova (Buddy har redan somnat med huvudet i mitt knä ser jag) men tyckte att det är lika bra att föreviga besöket här först.

Tidigt imorse åkte vi hela vägen ner till Halmstad och ridhuset där. Fullt med hundar överallt och så Buddy då, som jagar upp sig till det oändliga bland andra hundar. Han blir fullständigt tokig, skäller och skäller med svansen rakt upp i vädret. Kastar sig i kopplet för att komma åt att hälsa på någon annan (vilket han dock aldrig fick chansen till) och lyssnar ytterst lite på matte. Vi sätter oss och vilar (passivitetstränar) och Buddy lugnar ner sig avsevärt. Men så rör vi på oss och han sätter igång igen. Sucksuck...

Innan vi skulle in i ringen hade han faktiskt lugnat sig så pass att jag kunde gå och hålla kontakt med honom.

Vi går in, domarn kommer fram på en gång och slänger sig över Buddy som blir kalasglad och så är hela ramsan igång igen. Han skäller på än det ena än det andra. Vi gick vårat varv, eller vi påbörjade vårat varv när domaren flyger fram

- NEJnejnejenj!! Ta booort den där leksaken (en liiiten nalle jag hade för att få Buddys uppmärksamhet bort ifrån dom andra hundarna). Den stressar honom nåt helt otroligt!!!

Okeeej... Jag tar bort nallen. Går vidare.

- Neeeeeeeeejneeejneej! Korta kopplet, gå som om du går en promenad (som om Buddy går och travar lite lugnt vid min sida på promenader?), och taaa booort det där som är i handen!!!

Inget godis heller alltså som väl annars är känt för att lugna?
Jag går varvet och får order om att gå ett till.

- Som om du är på promenad! Näsan rakt fram. Prata inte med honom. Titta inte på honom.

Och så gör hon en liten knut på kopplet som en bromsare vilket resulterar i att Buddy hängs upp. Men jag nickar och tackar för tipset och går på. Buddy hänger långt fram i kopplet och sträcker inte ut sina rörelser för fem öre. Något lugnare blev han inte utan betedde sig som om han var tokig, flög framför mina fötter och kunde inte gå normalt. Enligt domaren såg det sååå mycket bättre ut. Ehm. Ja jag säger inget.

Det hela slutade med att han fick ett förstapris och ett HP. Vi fick sedan möta tiken i klassen som även hon hade lite svårt för att gå utan att jaga upp sig. Handlern fick tipset att hänga henne i nackskinnet tills hon lugnat ner sig av domaren... Jahapp...

Vi två gick varvet, Buddy slängde sig hit och dit, skulle fram och hälsa där eller där. Råkade komma för nära tiken och Buddy slänger sig bakåt med ett skall. Jag gick vidare med näsan i vädret som om jag var på promenad. Domaren tyckte det såg superbra ut... Ehm.

Det slutade med att Buddy blev BIM vilket vi var glada över.

Kritiken lyder:

Helt uppstressad som behöver LUGN.

Bra huvud o uttryck.

Härliga mörka ögon som man drunknar i.

God överlinje. Välkroppad. Bra skinn. Bra ben och fötter.

Utmärkt päls. Välgående och välvisad men träna träna träna på att vara tyst och lugn.

Att jag var nervös är ett faktum, min hund jagar runt som en dåre ända tills det är vår tur och domaren gjorde mig ännu mer nervös. Buddy har dessutom sovit väldigt dåligt igår och inatt och att en övertrött hund blir jagad är väl ganska vanligt + att han faktiskt är en femånaders hanvalp som ser spöken överallt och tycker att hundar och människor är helskoj.

Att gå omkring och inte låtsas om hunden är något jag inte tänker fortsätta med, för mig är det inte träning. När domaren första gånger sprang fram och skrek nej var jag på väg att stanna upp för att återfå kontakten med Buddy. Precis så gjorde jag i Åmål och där gick Buddy riiiktigt bra trots att jag var nervös och pratade till honom.

Att han känner av min nervositet är klart och att det gör honom uppjagad också är inget nytt och något vi måste träna på, men det är ju därför vi åker på dessa inoffa utställningar. Sedan så har jag en hund som i sig är väldigt lätt uppjagad och otålig. Passivitet flera gånger om dagen sägs vara våran kur och den tänker vi försöka följa om inte Pia på Hundens hus kommer med något nytt. Inte att mitt prat och små godisar skulle stressa upp honom ännu mer, bara avleda honom från allt runt om. Sen att han avleds till mitt vid tillfället något halvtaskiga humör som inte syntes men kanske kändes av är annan sak :P.

Jag är en erfarenhet rikare. Och har en valp att lugna ;). Vi ska sova oss lite lugna nu tänkte jag. Ha det gott ni där ute!

5 månaders mätningar

För exakt en vecka sedan fyllde Buddsen 5 månader.
Idag mätte jag och vägde honom och resultatet ser ut såhär:

Vikt: 6.4 kg
Höjd: 33.5 cm

Unghundskurs

Igår började unghundskursen på Hundens hus här i mölnlycke.
Det är så nära och käckt att jag kunde sätta Buddsen i cykelkorgen och rulla hela vägen fram till lokalen.
Vår egentliga instruktör var sjuk och som inhoppare hade vi istället Pia Myrstedth (stavning?) som visade sig vara jätteduktig.
Vi började lektionen med en liten promenad runt huset för att de skulle få "gå av sig". Jojo ser ni, Buddy skällde så han flög i luften hela den så kallat lugnande promenixen. Jag hade redan i förväg bestämt att han inte ska få hälsa på någon av hundarna på kursen, åtminstonde inte förens kanske sista gångerna. Just för att försöka motarbeta hans höga förväntningar på hundmöten osv. Nu var det bara så att Buddy själv tycker tvärtom och blev lätt hysterisk när han inte hann med de andra hundarna. Han var helt i extas. Jag försökte att locka på honom, och visst, han kom, åt sin godis och slängde sig iväg i kopplet igen.

Så kom jag på något nytt där jag vet att det krävs att han är tyst, jag satte ner honom och sa åt honom att vänta. Buddy sitter snällt och väntar med überstark kontakt - samtidigt som han skäller och piper så öronen vibrerar.
Ner med handen i fickan och kasta iväg en näve godbitar (torkad skinka och blodpudding). Varsågod och sök! Simsalabim så var lillterriern tyst och koncentrerad en liten stund.

När vi började gå igen satte hans skallande igång ännu en gång. Pust och frust. Men AHA! Då kom jag på nåt nytt igen. Så fort han var det minsta tyst sa jag braaaa! och kastade ut en näve godis på marken som han fick söka efter. Och tänka sig, det funkade faktiskt ganska bra, han lugnade ner sig avsevärt - även om han fortfarande gick runt lite på tå och småpep.

Vi samlades sedan på gräsmattan där vi körde lite passivitet. Buddy vet hur det hela fungerar och höll sig relativt lugn och tyst mellan mina ben - ett par flyktförsök ålandes fram på gräsmattan fick han till haha.

Nästa steg var kontaktövningar. Sitta på marken, hålla godis i knuten hand nära huvudet och invänta kontakt. Även detta kan Buddy sedan innan, efter lite smågnag på handen spänner han blicken i mig och inväntar sitt varsågod.

Vi gick in och Buddys måste-hinna-med-hysteri satte igång igen. Jag satte mig självmant ner på golvet inne i lokalen och körde lite lugnande passivitet vilket fick ner hans nerver igen. Vi samlades snart vid ett stort bord allihop, de flesta med hundarna på golvet och så jag med lilleskrutt i knät där jag ansåg det lättast för honom att slappna av.

Förutom Buddy Borderterrier deltar: tre welsh springer spaniels, en blandras labbe/border collie/golden retriver, och en schäfer.

Vi fick berätta vad vi ville ha ut av kursen: jag vill träna på möten, försöka få bort Buddys alla-älskar-mig-och-vill-natuligtvis-pussas-också! attityd som - när han inte få hälsa - leder till denna hysteri jag har förklarat innan. Och att hälsa fint samt passivitetsträning.

Sedan skulle vi berätta vad det bästa med vår hund var och jag var först ut att svara, och jag fick fullständigt hjärnsläpp... "eeeeh? Bästa.. Jaa.. hmm.. va svårt det blev... ehm.. att han är så mysig..?" Hallå eller, man kan inte svara vad det bästa är när allt är bäst :D, blev ju helt ställd av frågan. Mitt lilla gryn är bäst på alla sätt, till och med hans brister för de flesta är bra brister om man ser på det från hans håll. Han ÄLSKAR människor och andra hundar. Han ÄLSKAR och DYRKAR mig mest av alla vilket leder sig svårigheter med att jag försvinner men orsaken är ju underbar?! Han är PIGG och ooootroligt ENERGISK vilket leder till att han blir lite studsig och flängig och ljudlig men hallå eller, fatta vilket material för alla möjliga hundsporter när man bara får kontroll på det!

När lillen var lugnad lade jag ner honom på golvet istället för att försvåra lite för honom. Bredvid satt en av welsharna och mitt emot blandisen. När welshen som också var nyfiken stack fram sin långa nos var jag snabb med att putta undan den främmande hunden samtidigt som jag lätt höll kvar Buddy och sa ett bestämt men lågmält NEJ när han försökte sträcka sig fram han till den fläckige främlingen. Buddy avbröt och la sig ner igen - under pipiga protester visserligen men ändå! Sådär höll vi på en stund. Jag höll ordning på hunden intill och Buddy fick helt enkelt leva med att det var ett bestämt NEJ som gällde.

Efter en hel del hundsnack om både det ena och det andra satte vi igång lite mer praktiskt. Vi gjorde kontaktövningar igen. Med handen rakt ut ifrån oss. Buddy fattar på en gång och söker kontakt. Så fick jag ställa mig upp istället och göra samma procedur vilket Buddy naturligtvis fortfarande klarade galant. Kontaktövningar har vi ju ändå gjort sen han var en rultig liten åttaveckorsvalp.

Nästa övning var att lägga in ett smackljud som skulle innebära att han skulle söka kontakt. Vi lär in detta på samma sätt man lär in klickern, smacka - ge godis - smacka - ge godis osv. Buddy skötte sig ännu en gång exemplariskt. Visst försökte han springa bort till de andra jyckarna men så fort han hörde smack så vände han och hängde med mig. Sååå stolt över min lilla parvel.

Läxan till nästa gång blev: kontaktövningar och smackljuden.

Det var dagens lektion och jag kan ju säga att Buddy sov som en sten ända från hemkomsten vid åtta tills imorse!

En promenad på gott och ont

Idag sken solen på höstträden så mysigt att jag lyckades locka ut både mig och Anna på en promenad vid Delsjön. Med oss hade vi Buddsen och hennes ena flat coated retriver Fräsen. Jag packade ner varm choklad och så tog vi en sväng förbi Johnséns där vi inhandlade en tårtbit att dela på och varsin bulle :D.

Som vanligt så körde jag på långlina på Buddsen för att känna att jag har någon som helst kontroll på honom när vi faktiskt går en sträcka där man möter en hel del folk både gåendes, cyklandes, rullandes och med hundar.

Det hela började dramatiskt med att hans plastade lina lyckades göra en knyck när Buddy drog iväg och linan snodde sig runt mitt ben. Som ni förstår, även om han är liten så är han kvick, och linan gled hårt runt min oklädda vad... Huden blev lätt bortbränd och nu har jag en fin röd linje där som svider :(. Jag lyckades med samma sak en gång till naturligtvis men då runt hälsenan som också har fått sig ett rött svidande märke.

Buddsen och Fräsen sprang runt tillsammans - eller ja, Fräsen sprang först och Buddy for pipande efter :P. Fräsen badade och Buddy stog som vanligt och fegade på kanten. Vid möte med folk körde jag på metoden att låta Buddy sitta ner och vänta vid vägkanten innan han fick en godis och lov att gå iväg igen. Det gick bra, han är otålig och vill helst iväg med en gång men annars så gick det bra.

Vi placerade oss vid en av korvgrillarstugorna för att äta våran fika. Buddy fick gå lös utan linan, den kändes mest ivägen där. Vi firade lite allt möjligt med våran tårtbit och bullar - till exempel att Supernatural har säsongspremiär idag och att vi då får dreggla på Jensen Ackles igen - vilket tar bort det dåliga samvetet superenkelt ;).

Buddy kom på att han kunde hoppa upp på bordet och ta hand om resterna vilket jag idag, inte kände för att säga något om, man måste få leva livet lite ibland också :).

På hemvägen hade jag Buddy i vanlig koppelängd och så fort vi mötte någon lockade jag in honom till min vänstra sida där han fick gå och hålla kontakt med mig för att få en godis. När vi väl mötte hundar tog jag fram ankan istället och lyckades avleda honom från hundarna så pass att han först efteråt upptäckte deras existens och blev lite till sig. Men inte mer än att jag återfick kontakten efter en liten stund igen - SKÖNT!

Nu sover han som en liten prinsessa i sängen bredvid mig :). Min lilla sötsak.

News!

Nålarna ramlar: Lillemans ilvassa små piryatänder bara ramlar ut som smågrus här hemma. Den ena efter den andra. Alla framtänder är utbytta och idag ramlade två av hörntänderna loss. Mitt under kampleksbelöningen för att han kommit på en gång när jag ropat ute i skogen ser jag att jag har blod på båda händerna och tröjan. Ankan ser lika svårt skadad ut och Buddens tunga var rosenröd. Först fick jag för mig att jag hade gjort mig illa, sedan trodde jag att Buddy hade bitit sig i tungan... ända tills jag öppnade lejongapet och förvånat stirrade ner på två halvskeva tandrader, två små blodiga kratrar huserade nu där två av de värsta nålarna suttit förut. Den ena tanden lyckades jag till och med hitta och föreviga. Såg dessutom att två av kindtänderna i överkäken är halvt av, två nya tänder är redan påväg och klämmer ut valpbissarna. Han luktar INTE gott i gapet nu.

Lekis: Jag är i full gång med att förbereda Buddsen inför kommande, mer allvarliga träningar inom flera olika hundgrenar. Vi tränar en liten kort stund om dagen och ibland har vi bara slappedagar när vi bara hänger åt oss lek och gos istället. Men vappisar och Budsen själv är snabblärd så här går det undan trots små och få träningstunder.

Buddy kan nu mer stå framför mig (utan att sätta sig!) och hålla kontakt med mig. Han kan därifrån backa en liten bit, sätta sig och lägga sig. Han kan targeta lock på marken med tassen samt post-it på väggen, pinne, pekfinger, handflata och näve med nosen.



Inkallningen sitter som ett smäck på hemmaplan utan störningar. Ingen lydnadsinkallning utan bara vardagskom där jag vill att han direkt ska avbryta vad han nu gör och gallopera fram till mig. Tänkt börja försvåra för honom; han ska nu komma fram till mig snabbt och dessutom stanna där en kort stund med fokus på mig för att få sitt klick och godis. Sedan börjar det bli tid för nya störningar. Unghundskursen är ju inbokad så förhoppningsvis tar de upp mer av det där.



Sök blir han duktigare och duktigare på. Han söker godis i träd och på marken. Och korvar som jag dragit en bit längs marken i skogen och slutligen hängt upp någonstans. Det går fort och är slarvigt men hittar den gör han :) då är han så lycklig!



Jag har även påbörjat att lära honom vart hans tomtgräns går. Jag vill ju inte gärna att han ska springa ut på garageinfarten utan tillåtelse om någon bil skulle råka komma just då.



Koppelträningen är det si och så med. Det går bättre men jag själv slarvar och tycker det är halvtråkig träning och då blir det lätt att jag bara låter honom gå som han vill eller släpper honom lös. Har planerat att köra lite koppelträning varje dag framåt nu i varje fall så kanske det fastnar om ett tag... många bäckar små.



Möten med folk och hundar är på vidareutveckling. Lite osäker på hur jag ska hantera det hela så jag inväntar unghundskursen istället. Kan vara bra att få lite råd från instruktören också. Finns så många meningar inom hundvärlden.

Att dela upp vanligt levergodisar i många små bitar är jättebra!
Vovven kan få många belöningar utan att bli proppmätt och kassan sparar in några slantar.

Såpbubblor är kalas!

Promenad vid Delsjön

Uppdateringen har varit lite halvdålig senaste veckan men här kommer det nytt.

I veckan som var åkte jag, Buddy, Anna och hennes systers flat coated retriver (den tredje Buddy får hälsa på alltså) Nasti till Delsjön för att promenera lite. Jag laddade upp med min nyinköpta långlina - inte för att Buddy är en rymmare men för att vara säker på att jag hade kontrollen om vi skulle möta någon. Framför allt hundar är spännande som ni förstår och jag vet fortfarande inte vad han kan få för sig så därför fick den oranga linan släpa efter honom.

Det var en jättehärlig promenix och Nasti var så snäll mot Buddy. Av någon anledning skrämmer han de flesta jyckar haha :P han är så glad och uppjagad när han möter någon så han blir väl lite väl intensiv, men själva promenaden gick så bra så. Jag passade på att träna på Kom! och så gick jag runt och hittade godis på marken hela tiden :P. Nasti tyckte dock nästan det var roligare än Buddy som mest bara hängde efter den stoora fiina hunden.