Igår var det härligt väder ute så vi tog oss ut till Gunnebo med hjälp av mamma och bilen för att ta en längre promenad i området. JAg tänkte att det väl skulle gå bra nu när det har börjat bli bättre hemma men tji fick jag. I andra änden av kopplet hade jag en hyperstressad hund igen. Han drog, flåsade, gnällde - han verkligen gråter -, frustrationsskällde, skällde på lite folk... För varje hund matade jag med leverpastej som innan och det går bra förutom att han skäller efter att hunden försvunnit precis osm om han bara MÅSTE skälla lite.
Först bara gick jag på, raskt. När det inte hjälpte lämnade jag över honom till mamma och då blev det bara ännu värre eftersom han trodde att jag skulle försvinna. Så tog jag över och tappade humöret efter 20 min superstress så jag röt ifrån, tog tag i halsbandet och pratade väldigt bestämt till honom att nu fasen får det vara nog. Inte sjutton hjälper det men det vet jag ju redan tyvärr.
Jag tvingade oss att fortsätta promenaden, han fick leta lite godis vid ett tillfälle på marken sedan satt ejag honom i bilen medan vi var och fikade.
Så här kan vi bara inte ha det och det känns inte normalt. Han får motionen han ska ha, han får jobba med huvudet i lagom mängd han får vilan han vill ha. Dessutom har jag fått höra av uppfödaren och fått lite uppdateringar kring de andra valparna i kullen (vilket var himla roligt att få höra) och ingen av dem verkar ha lika problem som Buddy. Därför har jag nu ringt husdjurshälsan och bokat tid för en hälsoundersökning och samtidigt ta en till titt på hans ögon som ju inte vill sluta vara. Det är faktiskt så att jag hoppas lite på ett resultat där, så att jag äntligen kan få svar på problemet. Hmhm, det är inte roligt det här i varje fall, jag vill ju bara att mitt lilla hjärta ska må bra och kunna njuta av livet.
Nu åker vi till Gävle och träffar Jennie och Beila en vecka sedan kommer vi hem och går till vetten...
Efter att ha jobbat nästan 9 timmar och suttit ner högst tio minuter för att käka lite snabbt är man lagom pigg på att gå ut och gå en långpromenad i riktigt fint regn med en jobbig hund... men vad har man för val?
Ut gick vi och till min lycka var han inte hysterisk, lite pipig - visst - men inte sådär extremt. Dessutom skällde han bara ett enda skall på en enda människa idag av flera. De andra blev han lite osäker kring och slickade sig mycket om nosen samtidigt som han höll en väldigt osäker hållning samtidigit som han pep lite extra men skällde gjorde han inte. Varje gång vi hade gått förbi en person och han hade varit tyst fick han leta upp några godbitar på marken. Vi mötte inga andra hundar idag så leverpastejen förblev i min ficka.
Dagens spänning dök upp när jag släppte Buddy lös i ett förhållandevis folktomt område. Samma sekund jag släppte honom dök naturligtvis en j*kla hare upp framför näsan på oss och satte av i full karriär. Jag hann inte tänka innan Buddy var efter. Lååångt bort sprang han och sket fullständigt i mina nej och kom inte på inkallning... SKIT tänkte jag. Men så fantastiskt nog upptäckte han min frånvaro efter bara några sekunder och vände då tillbaka. Typiskt nog kom det ett par gåendes bakom mig med en golden i koppel. Jag visste att Buddy skulle balla ur och bli totalblockerad om han såg den så jag var därmen tvungen att gå i riktning mot Buddy som då tyckte att han fått stöd nog till att fortsätta jakten.
Väldigt irriterad vände jag rakt in i terrängen och då fattade Buddy att jag kunde försvinna och kom tillbaka igen under vilda hurrarop av mig. Sedan sprang han faktiskt inte efter igen tack och lov, han gick lite fram och tillbaka och kollade efter den men höll sig hela tiden i närheten av mig, lyssnade på NEJ och inkallning så han fick fortsätta gå lös en bit till.
Ganska skönt när allt kommer omkring ^^. Nu har mamma skämt bort honom med kalvstek dessutom så nu är han helnöjd.
På väg hem ifrån skolan imorse ringde plötsligt mobilen och en jagad mamma hördes i högtalarn: "Amanda han kommer ju inte när jag ropar på honom, han skiter fullständigt i mig!! Han sprang ner för slänten plötsligt och då såg jag två vita rumpor springa iväg!!" Med andan i halsen säger jag: "Va? Men han sprang väl inte efter?" varpå mamma tack och lov förklarar att nädå, han sprang inte efter men han struttar omkring nere i skogskanten och vill inte komma in. "På med högtalartelen" säger jag och får sedan ropa för allt vad jag har genom telefonen. Tricket funkade utmärkt och strax var Buddy inne i huset igen.
Så nu har han minsann kommit på att rådjur existerar. Grymt glad att han inte stack efter, men man vet ju aldrig vad som händer i framtiden nu när han väl har fått upptäcka dom. Blir till att lägga lite extra tid på inkallningsträning i skogen tror jag och förbudsövningar framöver bara för att säkra läget liite i alla fall!
I övrigt har vi haft en skön dag idag. När jag kom hem från skolan fick han leta godis på golvet, lösa problemet med godis gömt mellan två lådor och godis under en låda. Jag lärde honom också att "städa" nästan fullständigt. Han är inte helt hundra än på vad han ska göra, men absolut 98% säker så snart kan jag sätta kommando på det. "Rulla runt" kan jag nog också sätta kommando på snart samt "Dansa". Vi provade också på att vara cirkushund, då ska Buddy hoppa upp på min rygg när jag står på alla fyra. Buddy fnös och låg mest på golvet och försökte rulla runt istället. Ibland lade han sig mitt emot mig och stirrade uppkäftigt på mig samtidigt som han jamande förklarade att jag betedde mig ytterst underligt där jag kröp om kring på golvet med knäckebröd på ryggen ^^. Det slutade med att jag låg i en hög på golvet och skrattade åt min lilla filur som i sin tur passade på att brotta ner mig :P.
På vår långpromenad hade jag kycklingleverpastej i ena fickan och vanligt hundgodis i andra. Varje människa som plötsligt dyker upp får Buddy leta godis i marken för och varje hund vi ser får Buddy äta leverpastej för. Det går faktiskt superbra! Ja alltså, resultatet har jag ju ingen aning om än men dyker leverpastejen upp så är det den, och enbart den som gäller för Buddy. Idag gick vi förbi en kvinna och henne inte särskilt hundglada cockerspaniel som satt fot vid sidan av kvinnan. Jag ledde förbi Buddy med leverpastejen i munnen bara med någon meter i mellanrum medan cocker satt och morrade åt stackars Buddy :P. Buddy var tyst och åt sin pastej med kärlek i blicken! Skönt, jag tror verkligen att detta kan göra tricket!
Vi stannade ockå utanför Ica där vi körde mer passivitetsträning vilket jag måste säga gick bättre än förväntat med tanke på tidigare erfarenhet. Visst pep han men han skällde inte på folket som gick ut och in och tillslut satte han sig faktiskt ner och bara tittade också. Då var jag snabb som sjuttton med att belöna och gå därifrån så att vi faktiskt hade en lyckad träning i fickan med oss hem.
Vi gick vidare och Buddy fick även testa sina balanskunskaper genom att klättra upp för en stockhög (jag kollade nogrannt först att ingen stock var lös och kunde börja rulla, dom var rätt så ihopfrysta allihop). Det var kämpigt tyckte Buddy att ta sig ut på den högsta stocken och stå i balans där när man inte hade någon mark nära under. Men han gjorde det! Efter många om och men..
Ja, idag var en bra dag helt enkelt!
Eeh ja... Ni kan ju få se hur bra det gick på en skala...
Jag började faktiskt närma mig ett fullständigt bryt när det gäller Buddys stress. De senaste dagarna har jag en känsla av att allt bara eskalerat plötsligt; från att skälla på en del människor och alla hundar till att skälla på allt och ingenting, från att klara av att gå ordentligt i kopplet 70% av promenaden till 30%...
Det är tufft, när man inte får klarhet i problemets fulla orsak. Visst finns där parametrar som med all säkerhet påverkar men som kanske inte är hela historien trots allt. Efter lite konsultation med en hundpsykolog har jag bestämt mig för att prova vad jag beskrev i förra inlägget - normal motion varje dag med minst en längre promenad, och mycket mer mental träning - under två veckors tid. Har också gett mig fan på att lära honom att bara vara passiv också, hemma är det inget problem men ute i skogen (på vägar går det knappt att stå still utan att han ballar ur fullständigt) tar det någon timma eller mer innan han faktiskt slappnar av och blir tyst.
Idag var en helt hysterisk dag, vi var ute i skogen i två timmar och roade oss med olika aktiveringsuppgifter. Buddy gnällde MYCKET, flåsade, och skällde. Ett tag när han satt fastknuten i ett träd medan jag gjorde godisträd en meter ifrån honom skällde han konstant i över en halvtimma (efter att jag gjort klart träden satte jag mig ner med ryggen åt honom för att bara ignorera skiten). Tillslut brast det för mig och det slutade med att jag fräste ifrån ordentligt åt honom, vilket visserligen fick honom tyst men jag VILL INTE behöva ryta och visa ilska för att han ska klara av att vara tyst i en tyst skog.......
Förutom träning har jag bestämt mig för att låta en veterinär göra en genomgång av honom för att kontrollera att inget är fel fysiskt. Smärta, hormonfel, kanske han ser skumt pga. ögoninflamationen han haft sedan han var liten... Inte vet jag men allt är värt att kolla upp.
Jag började som sagt tycka att problemet har eskalerat de senaste dagarna, och tror faktiskt jag insåg varför idag(tack och lov). Min egen dator är som sagt sönder och därför sitter jag ute på familjedatorn istället som i sin tur står ute i allrummet på övervåningen och väldigt lite inne på mitt eget rum. Innan har Buddy alltid varit med mig inne på rummet medan jag kollat på mina serier, fixat med hemsidan, läst böcker osv, osv, och därmed vilat mycket eller roat sig själv. Nu är han hela tiden mitt i och har nog i ärlighetens namn vilat väldigt lite jämfört med innan. Det tror jag absolut har en enorm påverkan på hans humör, ju mindre vila destomer energi måste ju kroppen få igång för varje aktivitet och ju mer måste stresshormonet utsöndras. Exakt så är det kanske inte men ni förstår säkert hur jag tänker?
Så nu måste jag lära honom att vila också även om det händer saker runt om..? hmmm...
Buddy jobbar på att få ur godisarna som är gömda mellan två burkar.Det hela började imorse på första promenaden... Efter 2 dagar nästan helt utan promenader pga. min besvärliga ljumske hade Buddy byggt upp ett nytt lager med överskottsenergi. Vi har hittils bara haft kravlösa promenader där jag skiter i hur Buddy beter sig och där allt handlar om att låta honom motionera av sig ruset. Antingen har vi gått långa stunder i skogen där han springer lös hela tiden eller i koppel (också utan krav, att han inte går ordentligt i koppel får jag skylla mig själv för).
Hur kommer det sig att det först är sista tiden jag har börjat ge honom ordentliga långpromenader då? Jo, så här ligger det till. Innan jag köpte Buddy hade jag klart för mig hur jag skulle hantera det mesta. En liten valp tar man inga långpromenader med, dels har de inget behov av att motionera och dels bygger det bara upp ett otroligt högt aktivitetsbehov (tänk dig var mycket motion en vuxen hund kommer kräva för att må bra om den som liten valp fick gå allt från en halvtimme och uppåt om dagen?!). Allt eftersom valpen växer till sig (vilket alla raser gör i lite olika takt) behöver den få röra mer och mer på sig. Det viktigaste är dock att bara få följa med till olika platser och miljöer där den i lugn och ro kan sitta och uppleva världen i sin takt.
Okej, jag kan teorin om det där enkelt sammanfattat utan att skriva en uppsats. MEN så dök boven hundforum upp. Nu skyller jag inte alls på alla andra, jag skyller snarare på min inkompetens att lita på mig själv. Här skreks det högt(!) när någon tog en längre promenad med en 6månaders hund av mindre/mellanstorlek (tänk terrier). Det var HELT onödigt och det behövs INTE, och man ska INTE, och det SKADAR mer än det gör nytta. Det är inte heller bara halvdana svenssons som skriar utan folk man faktiskt får anse ha viss kunskap och (mycket) erfarenhet. Och här sitter jag, dödligt nervös över att just min hund inte ska bli en fungerande hund, och tuggar på naglarna. Okej, jag vet vad jag vet, men om nu dessa säger annorlunda - borde inte DE ha rätt som ju faktiskt haft många hundar?
Nu säger jag inte att dessa människor har fel, men vad jag glömde är att alla hundar är individer som alla kräver olika mycket. Buddy har ALLTID haft enormt mycket energi. Det är många hundmänniskor som påpekat den till synes aldrig sinande energin hos min lille terrier och jag har nickat och smålett åt påståendet men aldrig reflekterat mer över det. Jag som aldrig ägt en egen valp har inga tidigare erfarenheter av hur mycket energi de normalt brukar och hade helt enkelt inget att jämföra med.
Jag har inga direkta belägg för att detta jag säger är sant, mer än att han faktiskt är otroligt energisk och alltid varit. Men vad jag kommit fram till de senaste två månaderna eller så, är att MIN hund helt enkelt behöver få ordentlig motion och lite hjärnjumpa varje dag för att vara harmonisk. Överstimulerad kan han absolut inte vara eftersom jag varit på tok för sjåpig med aktiviteter pga. otilliten för mig själv och mitt egna förnuft.
Hur som helst sitter jag här nu med en fullvuxen borderterrier-tonåring med ett skriande behov av mer aktivitet och hur kan jag annat än att ge honom vad han faktiskt behöver? Och detta kom jag fram till någon gång i slutet på november och började därmed att försöka lyssna mer till mig själv igen och personer jag vet att jag kan lita på. Tråkigt sätt att lära sig på men samtidigt en mycket nyttig läxa tror jag!
Så blev Buddy dålig i magen och det löste sig inte på lång tid, det hela slutade med att han levde på ris och kokt torsk ett tag och sedan åt ett specialfoder från veterinären. Jag blev nojig och ville att han skulle ta det lugnt.
Och så blev det tillslut januari och jag har undan för undan gett honom mer och mer aktivitet, men i så små portioner att det inte blir en för plötslig förändring. Först nu senaste veckan började vi gå fler långa promenader över en timma ett par dagar i veckan och mycket riktigt blev Buddy behagligare att ha på promenader bland folk. Inte så att problemen försvann men han drog inte lika mycket i kopplet och framför allt så pep och skällde han inte över ingenting och stressade upp sig så fort vi började vår promenad.
Och så kom det sig att jag ena dagen mådde halvkasst, och dagen efter fick jag ont i ljumsken och kunde knappt röra på benet utan att det nöp till. Så var han utan motion (över huvudtaget, kissa och bajsa fick han göra i skogen bakom huset) i två dagar och ytterst lite aktivitet hemma.
Så är vi tillbaka till nutiden. Idag skulle jag påbörja vår hundmötesträning. Planen var kycklingleverpastej på tub att låta Buddy kalasa med så fort han såg en hund, hur han än beter sig. Jag vill att han ska omvärdera situationen hundmöten innebär till något trevligt och mysigt istället för något obehagligt.
Okej, jag kommer hem från skolans infomöte och tar med mig hunden ut. Direkt börjar han pipa, flåsa och dra i kopplet. Mycket snart tar han till skallet och skäller för allt och ingenting.
Jag vände helt sonika och gick in i skogen med honom där han fick rejsa för sig själv, det gick undan ska jag be att få tala om. Upp och ner, hit och dit, fort, fort, fort! Jag stog stilla och Buddy sprang i cirklar. I en timma var vi ute och gick nog inte mer än 200 meter in i skogen på den tiden. Väl hemma körde vi lite targetträning på plastlock, och frivilligt sättande framför mig.
Sedan åkte jag på bio och när jag kom hem igen tog jag genast hunden i kopplet och mörkerhalsbandet och promenerade iväg. Vi gick raskt och Buddy fick gå på full koppellängd. Lika kravlös promenad som hela tiden. Efter ungefär en timma började jag med lite koppelträning i form av snabba vändningar när hunden kommer framför fötterna på mig vilket Buddy genast uppfattade och höll sig till sin sida utan problem. Vi stannade och tuggade på en pinne "tillsammans". Vi avslutade med att sätta oss utanför pizzerian och titta på människor.
Vi såg tre hundar allt som allt. Som tur var gick de två första hundar långt borta och dessutom i samma riktning som vi så vi slapp några direkta möten. Så fort Buddy sett hunden (åtminstone tror jag han hann göra det, det ska ju inte hinna bli för svårt heller) tröck jag ut en rejäl klick pastej i munnen på honom och hunden var som bortglömd.
Den sista hunden dessvärre stog för det första still på samma ställe en lång stund på samma väg vi var tvungna att gå för att komma hem och när de väl började röra på sig gick de mot oss. Jag stannade med Buddy på lagom avstånd och matade på med pastejen. Buddy brummade samtidigt som han slickade men han blev aldrig blockerad, utan mer bara talade om att han var där men kunde gott tänka sig att äta färdigt sin pastej innan har skulle skälla ut hunden fullständigt. Dessvärre gick nästan hela tuben åt pga. det långa mötet! OOPS! Imorgon byter vi och tar långa omvägen istället om vi råkar ut för samma sak.
Inatt, 23.26 fick jag för mig att jag skulle ut och gå ur Buddy överskottsenergin. Sagt och gjort, på med gummistövlar, vinterjackan och i med iPoden i öronen. Eftersom jag är mörkrädd ville jag ha ett öra fritt från musik så att jag kunde höra om något skulle hända bakom mig eller så :P (det hade i och för sig Buddy visat ganska så tydligt i vilket fall).
Buddy fick gå på kort koppel, vi körde ren motion och jag gick på som fasen. Vi gick ner till centrum, runt massetjärn, ner bakom centrum bort mot råda, upp i vägen mot båtsmanstorp och så hem där ifrån. 00.47 var vi hemma igen. Buddy helnöjd och jag drypandes av svett.
Eftersom jag hade hörluren ur örat kunde jag även höra Buddy. Han sa faktiskt ingenting, en kort, kort, kort stund pep han med det gick över fort! Inte träffade vi på några människor eller hundar heller. Det enda som fanns att skälla på var när stormvinden tog tag i såndär "husplast" ni vet, genomskinlig mjuk plast man lägger över husbyggares ställningar typ. Den mullrade nåt helt förskräckligt nämligen och jag trodde först att ett träd välte :P.
Vi såg en hare också som Buddy var hemskt nyfiken på men han sa inget i varje fall.
Det var faktiskt riktigt skönt ;).
Dock antar jag att jag även måste ta the walk of shame, alltså gå samma väg med på dagen så att vi träffar folk och hundar. Hmhm, jag ser inte fram emot det.
Idag har jag inte känt mig alls på topp, vaknade med halsont och lite feber. Dessutom var det storm ute och regn. Allt inom mig stretade emot en långpromenad och förkylningen vann. Buddy fick gå ut själv på tomten och ner i slänten och göra sina behov medan jag låg halvt borta i soffan och stirrade på halvdassiga filmer. För att roa honom lekte vi lite med Håkan (hans leksaksigelkott) och la grisöronssnitslar i ett tomt provivapaket åt honom att slita upp. Som ni förstår hade jag en dödligt uttråkad hund hemma.
Framåt kvällen gav jag mig en spark i rumpan och skickade ut mig i gummistövlar och Buddy i sitt blinkande mörkerhalsband på en 20 minuters promenad. Hade jag inte haft iPoden hade jag dööött av frustration. Det började bra, Buddy gick bredvid mig på slakt koppel. Om han pep eller inte vet jag inte men det antar jag att han gjorde. Efter en tio min fick han ett varsågod och fick gå som han ville i kopplet (inte dra men lukta som han vill osv.). Naturligtvis stöter vi på en människa. Buddy skäller och ser allmänt stroppig ut. Vi möter på en till. Samma sak. Och en till. Samma sak. Inte hade jag någon ork att stanna i regnet och blåsten för att avleda heller :(. Det var INTE roligt. Vissa dagar är verkligen bara blääääää och då är hunden billig. Men så kommer man hem och sätter sig i soffan, och så kommer han där med sitt lilla huvud och sin lilla rosa tunga och så glömmer man alla bekymmer igen :).
Saker och ting går - tror jag i varje fall - sakta men säkert framåt.
Det är lite från dag till dag. Buddy går oftast utan att försöka häva sig fram i kopplet, det är inte särskilt mycket dragkamp mellan oss alls. Piper gör han fortfarande, särskilt i början av promenaden och om vi kommer till en relativt ny plats där han väl kanske inte känner sig så trygg.
Folk skäller han fortfarande på, allra mest om dom dyker upp plötsligt runt ett hörn eller om dom joggar. Jag har hela fickan full med korvbitar som jag in case of personmöte tar en näve av, trycker upp under näsan på Buddy och kastar ut på marken åt honom att söka efter. Det fungerar ganska bra, han fokuserar mer på korven än människan även om han ger ifrån sig ett och annat ljud.
Hundar är fortfarande en katastrof. Möter vi hund, till och med om Buddy bara känner lukten av en hund i närheten så börjar han skälla. Och dra. Och pipa. Idag avtog dock skallet snabbare och han gick normalt fortare i kopplet. Hoppas att det är en indikation på framsteg.
Möter vi hundar finns det inte så mycket jag kan göra (inom min idézon i varje fall). Jag går långt ut åt någon sida och kastar korv. Försöker själv hålla mig så lugn jag kan och säger ingenting. Skäller han länge efter att hunden passerat så säger jag lugnt men bestämt att nu räcker det och då brukar faktiskt skallen börja avta.
Planen är att jag ska börja ta mig in till Slottskogen och bara sitta och studera hundar och människor som går/joggar/cyklar förbi. Min förhoppning är att han ska vänja sig vid situationen och förstå att det är strunt samma om det går folk eller hundar i närheten. Naturligtvis måste jag växla miljöer så att han inte bara "områdesvänjs" (klarar av möten bara i slottskogen, möjligheten finns precis som att en lydnadschampion bara är lydig på en lydnadsplan).
Det blir helt enkelt som miljöträning om igen, jag kanske var för slarvig med den delen när lillskiten var liten puppi.
Dessutom satsar jag på att aktivera honom mer. Tanken är att vi går ut och går ca. 40 minuter vanlig promenad, sedan tar vi aktiveringspromenad i skogen på ungefär samma tid och utöver det tränar vi korta pass hemma på olika saker (lydnad, trix..). Problemlösningar i form av korvbitar under burkar, köttbullar i mjölkkartonger osv, roar han sig också med. Nu lät det nästan som om han inte fick någon vila men det får han gott om också. Min förhoppning är att han får göra sig av med energin på rätt sätt istället för att han tar ut den på saker som möten osv.
Som de flesta vid det här laget vet så har jag en hund som är ganska så jobbig att ha på promenader. Det mesta ska skällas på och vissa saker ska skällas på i evigheter, till och med efter att detta något försvunnit ur sikte. När mina oskyddade öron tröttnat på det gälla, gapiga skallet och jag irriterat säger; "Nu räcker det, NU är det bra!"... Ja då övergår ljuden till gnäll och terriern förvandlas från grythund till draghund.
En lugn och skön promenad ligger utanför vår ordbok och det enda som hittils fått mig att faktiskt stå ut är att sätta iPoden i öronen och höja volymen till max.
Fram tills igår höll jag mig till att plaska fram i skogen där Buddy kan springa lös och man sällan eller aldrig behöver stöta på någon.
Nämnas ska dock att Buddy överaskande nog sprang in i två sampplockande tanter i skogen här om dagen. Jag själv såg dom inte utan märkte bara på Buddys kroppsspråk att han hittat något spännande. När jag väl kom runt hörnet ser jag de två damerna gå om kring, hukandes över marken. Jag sa till Buddy som tyst och lugnt studerade de två att "här ska vi!" och utan ett ord kom han med. Visst vände han sig om och tittade men han försökte inte springa fram och han sa inte ett knyst -ler stort!-.
Men nu får det vara slut och jag har peppat mig själv till att verkligen försöka lösa problemet. Klarar jag inte av att förbättra beteendet markant inom en månad kommer jag att ta hjälp av någon med en utbildning. Även om jag väl har en del "hundkunskap" så är det fruktansvärt svårt att se själv vad man tillsammans med sin egen hund gör för fel och kan lätt behöva en annan persons synvinkel, kunskap och erfarenhet att ta hjälp av.
Skit, min dator har lagt ner så jag kan inte lägga upp kritiken på hemsidan riktigt än. Den kommer här istället.
3 tuffa dagar, 3 dagar med enorma mängder hundar, 3 dagar att sova in...
I torsdags (3/1) började en av de största utställningarna med sina 12000 anmälda hundar fyllas på med hundar i alla färger, storlekar, pälsar, utseenden... ja de flesta variationer fanns representerade. Redan då var även jag inne och kollade terrängen, och plöjde butiskmontrarna!
Jag kollade in lite av stora scenen, freestyle som som alltid såg roligt ut! Vänta bara tills Buddy kommer igång att skaka sina lurviga (för lurviga det är dom alltså!!). Jag åt en våffla med sylt och grädde medan jag kollade lite till i butiksmontrarna. Sedan var det finaler, junior handling och så valpfinalen vilken jag naturligtvis ville se! Jag vet inte riktigt om jag hade velat hamna i finalen - Buddy skulle säkert ha valt just det tillfället att balla ur...
Det hela slutade med att jag åkte hem ett par pengar fattigare och ett par prylar rikare. Det blev en tygbur från portable pethome, en svart fäll och skojigt hundgodis (leverplattor, grisöronssnittar, rent kött osv. osv.).
Väl hemma satte nervositeten in och jag hade svårt att somna hela kvällen!
Dags för utställning!!
Jag vaknade redan vid 5 som ett litet ljus. Klockan skulle ringa först en och en halv timme senare, men inte kunde jag somna om inte! Upp och packa ihop, käka, duscha, kontrollera packningen, andas djupa andetag.
Inser strax innan vi ska iväg att hunden är en hårboll - ILLA! Buddy är riktigt hårig, pälsen är runt 3-4 cm lång på sina ställen! Men ni vet, jag är nybörjarägare av strävhåringar och han har liksom vuxit in sig i rollen som raggig byracka. Har inte sett hur långhårig han har blivit förens jag kom att tänka på hur de andra bordrarna antagligen ser ut -stuuupid-. Nåja, jag röck bort det värsta på öron, rumpa, bakben och svans till Buddys förnärmelse.
Väl framme var det bara att sitta och chilla i vår lilla campingplats. Buddy helt illröd i ögonen av stressen och jag något sammanbiten. Buddy klarar inte av att gå mitt i massan med hundar som rör sig. Sitter vi stilla är det ganska okej, men går vi... ja då skäller han så öronen ringer :(.
Buddy är först ut i ringen, jag dödligt nervös utan anledning. Han gick superbt! Fullständig kontakt hela vägen igenom, tyst och fokuserat. Domaren Liz Cartledge var grundlig och det hela kändes mycket proffsigt. I konkurres hade vi en annan liten kille vid namn Sub Terram Red Light som i slutändan utkonkurrerade Buddy och tydligen även tog hem BIS-2:an GRATTIS till det!!
Jag och Buddy stannade ända fram till finalerna satte igång. Vi kollade in fortsättningen av bordrarna, myste, satt mitt i tumultet och tittade på hundarna som gick runt om kring oss, kollade på rasparanden, åt våffla igen och Buddy slickade tallriken. Vi träffade dessutom Jeanette från borderterrierforumet borderterriers.se och hennes yngsta hanne Morgan vilket var superkul! Roligt att ha någon att disskutera med :D!
Sen åkte vi hem och somnade tiiidigt!!
Andra dagen!!
Klockan ringer och förvirringen är stor... Vad? Varför? Vem? Sakta gick ljuset upp för mig och en ny dos av nervositet dök upp. Upp och packa, käka, duscha och hela köret igen.
Iväg till Svenska mässan och bygga bo. Till min förskräckelse var vi nu i en ring som låg mitt i allt!! Utmed hela den ena sidan av ringen gick gångvägen eller vad man ska kalla det och mängder av hundar med människor gick förbi heeela tiden! Och Buddy som inte pallar med situationen när andra hundar går samtidigt jämsides med honom utan att han får hälsa. SHIT tänkte jag.
Jag plågade oss genom att försöka vänja Buddy vid just den sidan av ringen, vi gick samma sträcka om och om igen. Satt stilla och tittade på hundarna som gick förbi oss nära, nära. Letade godis på mattan. Gick lite till. Buddy skällde. Gick fint. Skällde och hoppade. Gick fint. Kastade sig ut mot någon hund. Gick fint. Jag hade hjärtat i halsgropen kan jag lugnt säga!
Snart var det vår tur. Det var bara att bita ihop och hålla sig cool. Det hela gick ganska smärtfritt. Först i slutet när Buddy dels fick ett par hundar framför sig och en del bakom sig blev det lite jobbigt. Särskilt när en stor, mörk mastiff av något slag stog med ändan inne i ringen (hur korkat är det inte?). Vi slutade som 4:a av fem med fin kritik. Vinnare blev Zonsierras Buziga Zigge, GRATTIS!!
Fick lite skäll :P av Erica Winberg som dömt fram Buddy på VÄTEK's julshow i november över att jag inte hade trimmat honom. Ja, riktigt dumt var det faktiskt. Inte säkert att det hade gått bättre men såhär ska de ju inte se ut riktigt haha. Min raggsocka. Han är så söt så.
I veckan ryker pälsen på honom i varje fall så att han får ordning på den tills vi tar oss ut i landet igen.
En fortsatt trevlig dag hade vi i varje fall. Buddy fick en stor igelkottleksak med sig hem, den kan både prassla, pipa och låta som om den rapar. Fast Bävern är ändå bäst fortfarande tycker han :).
Buddys kritik finns på hemsidan under resultat!
Då har vi alltså avverkat Buddys första jul och nyår och det med glans!
Vi firade tillsammans med mamma, Troels, småsystrar, morfar och hans fru Laila. Buddy sniffade nyfiket på kulorna i granen, kramades med alla, stoltserade med en röd sidenrosett runt halsen, funderade över paketen och letade smulor från julbordet.
När tomten bankade på dörren stelnade han till och var ytterst misstänksam mot det stela ansiktet. Efter han fått skälla ut tomten utan vidare respons gav han dock upp och undersökte istället myspotentialen hos den tjocka farbrorn. Till hans lycka fanns det naturligtvis paket även till Buddy under granen:
Ett läderkoppel med små nitar längst ner
En vattenskål och underlägg från Kg design
Mörkerhalsband med både reflex och lampor
En hundbädd
Ett grisöra
Paketet med grisörat i fick han lyckligt öppna själv och var därmed helnöjd resten av kvällen. Lite kvarglömt inslagningspapper revs i småbitar och en och annan kaksmula slank ner i lilla magen. Jättemysigt var det och sedan sov vi djupt båda två.
Nyår firade vi uppe i Dalarna hos morfar och Laila. Här var vi många; Plastmorbror Peter, hans fru Johanna och deras barn Helena och Joakim. Moster Ulrika, hennes man Jocke och deras barn Tuva och Alva och så alla vi då; allt som allt 15 stycken.
