Hararnas fiende också?!

Efter att ha jobbat nästan 9 timmar och suttit ner högst tio minuter för att käka lite snabbt är man lagom pigg på att gå ut och gå en långpromenad i riktigt fint regn med en jobbig hund... men vad har man för val?
Ut gick vi och till min lycka var han inte hysterisk, lite pipig - visst - men inte sådär extremt. Dessutom skällde han bara ett enda skall på en enda människa idag av flera. De andra blev han lite osäker kring och slickade sig mycket om nosen samtidigt som han höll en väldigt osäker hållning samtidigit som han pep lite extra men skällde gjorde han inte. Varje gång vi hade gått förbi en person och han hade varit tyst fick han leta upp några godbitar på marken. Vi mötte inga andra hundar idag så leverpastejen förblev i min ficka.

Dagens spänning dök upp när jag släppte Buddy lös i ett förhållandevis folktomt område. Samma sekund jag släppte honom dök naturligtvis en j*kla hare upp framför näsan på oss och satte av i full karriär. Jag hann inte tänka innan Buddy var efter. Lååångt bort sprang han och sket fullständigt i mina nej och kom inte på inkallning... SKIT tänkte jag. Men så fantastiskt nog upptäckte han min frånvaro efter bara några sekunder och vände då tillbaka. Typiskt nog kom det ett par gåendes bakom mig med en golden i koppel. Jag visste att Buddy skulle balla ur och bli totalblockerad om han såg den så jag var därmen tvungen att gå i riktning mot Buddy som då tyckte att han fått stöd nog till att fortsätta jakten.

Väldigt irriterad vände jag rakt in i terrängen och då fattade Buddy att jag kunde försvinna och kom tillbaka igen under vilda hurrarop av mig. Sedan sprang han faktiskt inte efter igen tack och lov, han gick lite fram och tillbaka och kollade efter den men höll sig hela tiden i närheten av mig, lyssnade på NEJ och inkallning så han fick fortsätta gå lös en bit till.

Ganska skönt när allt kommer omkring ^^. Nu har mamma skämt bort honom med kalvstek dessutom så nu är han helnöjd.