Nytt på hemsidan!

Inne på http://vildatassar.se/galleri.html kan ni nu även se filmer!

Än så länge finns där en film på när Buddy tränar utgångsställningar - kolla in det!
Först leker vi för att peppa Buddy, och sedan får han börja placera sig själv i utgångställning. Jag flyttar mig på ett ställe ifrån honom även om han satt sig fint, detta för att han började låta så väldigt just då och det vill jag helst inte råka förstärka.

(Ignorera den fina musiken i bakgrunden haha)

Vart sjutton...

... tog du vägen Buddy?

Igår satte jag kopplet på Buddy, stoppade en näve godis i fickan och knatade iväg till skogen för att låta lillskiten springa lös. Han är bekväm att ha lös, han racar omkring upp och ner i skogen för sig själv men håller sig alltid bara på en 10-20 meter ifrån mig och stannar väldigt ofta upp för att se efter vart jag är.

Bara en liten bit in i skogen gör Buddy ett av sina vanliga rus av stigen och in i skogen. I vanliga fall springer han ut direkt igen eller går parallelt med mig och stigen så jag gick vidare. Men iiingen hund kom. Hmmmm...

Jag gömde mig bakom ett träd och tänkte jamen nu måste han bli lite förvirrad över vart jag tog vägen (jag antog att han hade stenkoll på där innefrån). Men iiingen hund kom. Så jag började ropa, och ropa, och roopa. Men iiiingen hund kom. Inte ens ett ljud.

Mycket märkligt. Det har ALDRIG hänt förut att han dragit iväg på egna upptåg utan att ha råkoll på mig samtidigt. Oroad klättrade jag fram in i skogen och ropade samtidigt. Efter en 5 minuter hör jag äntligen att det börjar prassla och så dyker det välkända, gälla oroliga skallet upp och pipen som avslöjar hans mammighet 100%.

Tillslut hittar han fram till mig och i famnen får jag en överlycklig, dyyblöt hund! Hela han var genomsur! Den enda förklaring jag kan komma på är att han oavsiktligt ramlade ner i ett av vattensamlingarna som finns inne i skogen och kämpade på ett bra tag med att både simma och komma upp igen. Min lille kille! Jag hade ingen aning om att det fanns såå djupa vatten i skogen som dessutom var så dolda att han kunde ramla i (han är ingen badälskare i vanliga fall).

Kylan ute kröp till och med in genom min vinterjacka så vi hade inget annat val än att gå hem igen och få upp värmen i lillkillen.

Efter en varmdush var det en nöjd, burrig och busig liten kille som knatade omkring här hemma =).

Winter wonderland

Idag har vi haft en ganska lugn och skön dag. Vi har bara tagit 20minutersprommar för att bygga mer på vårat samarbete istället för att gå en långpromenad för att riktigt bli av med energin.

Första promenaden imorse var stressig. Det första som händer är att Buddy ser en hund innan jag gör det, en hund på långt avstånd på väg åt andra hållet - men Buddy är Buddy och satte igång att skälla. Vi gick åt motsatt håll och snart var hunden utom synhåll. Det är nu Buddys skällanden övergår till pip och ångloksfasoner i kopplet. Jag satsade på att totalignorera igen.
Jag har nämligen räknat ut att medan Buddy springer och piper så söker han väldigt ofta min kontakt under tiden. Han tittar upp på mig innan han drar iväg igen. Om jag då ens tittar på honom piper han ännu mer - antagligen för att till viss del söka stöd hos mig. Om jag då ger honom en blick bevisar det bara för honom att jag stödjer honom i hans oro - vilket ju INTE är meningen!! Men det är bara min teori och jag tror faktiskt den håller ganska långt.
Resten av promenaden var lite extra stissig, lite pipigt, lite dragit, lite flåsigt. USH!

De andra promenaderna där emot gick betydligt bättre igen. Han går inte kalasfint i kopplet ännu, åtminstonde inte hela tiden. Många delar av promenaderna går han helt frivilligt upp vid min sida och går klockrent med kontakt och helt tyst - utan att jag ens uppmärksammar honom. Naturligtvis berömmer jag beteendet, men aldrig mer än genom att kasta ner någon godis då och då. Börjar jag röstberömma med en för glad röst blir han frustrerad på en gång när berömmet inte dyker upp snabbt igen och börjar därmed småpipa. Less is more helt enkelt.

Han skäller inte heller på folk längre, ser någon lite misstänksam ut kan han gläfsa till någon gång men går inte upp i stress. Nu är det alltså mest jobb på hundmöten som krävs men jag tror (eller hoppas åtminstonde) att det kommer gå relativt fort att få ordning på.

Min metod i sig går huvudsakligen ut på att helt enkelt ignorera det jag inte gillar och berömma lugnt det jag tycker är bra. Den går även ut på att försöka undvika att hamna i situationer där hans "dumheter" triggas.
När det gäller hundmöten tillexempel låter jag honom enbart hinna notera kommande hunden innan jag trycker upp en näve hundgodis under näsan på honom och kastar ut på marken till honom att söka upp. På så vis hinner han nästan aldrig börja skälla eller oroa sig över mötet innan den nya hunden är långt borta. Sätter han igång att skälla visar jag inte att det stör mig med en enda min. På så vis hoppas jag att jag kan överföra ett lugn till honom som säger att "det där var väl inget att jaga upp sig över".
Dock krävs det en hel del av mig för att faktiskt inte visa min egen stress och jag har kommit på ett superknep! Så fort vi går utanför dörren drar jag upp luvan över huvudet, tittar upp i trädtoppar och gatlampor, och så sjunger jag på en trevligt låt. Såhär i vintertider har låtar så som White Christmas och Winter wonderland gått på repeat i mitt huvud. De ger mig en mysig, avslappnad, behaglig känsla i kroppen och hjälper mig faktiskt att slappna av. Ett extra plus är ju att vårat grannskap nu har gratis julmusik (om än något bristfällig och falsk) att tillgå vid ett flertal tillfällen under dygnet ;).

Under varje promenad får han alltid söka lite godis antingen i träd eller på marken, han får hoppa upp på stenar/stubbar/dylikt och göra give me five till exempel, han får gå balans på tomtavgränsare/murar/dylikt. Han får även göra en del vanliga kommandon som sitt, ligg, kom och vänta.


Förutom våra dagliga promenader han har idag fått söka upp sin bäver som jag gömt undar på mer eller mindre luriga ställen i huset åt honom. Vi har också haft lite allmänvård med kloklippning och örontvätt. Och så har vi myst såklart ^^ i massor som vanligt.

Vi gör framsteg...

Har idag gått en hel del med Buddy, långpromenad på morran och kortare turer under dagen. Eftersom han varit kass i magen har vi ju tagit det lugnt med promenader och träning vilket veeerkligen visar upp sig på prommarna! Första 15 minuterna drog han, skällde på lite allt möjligt, pep, gick zickzack, skyndade sig för att lukta lite här och lite där.

Idag hade jag lagt upp promenaden i huvudet innan vi gick ut, jag ville känna att jag fortfarande hade kontrollen och på så vis slippa bli irriterad och stressad. Jag visste exakt hur han skulle bete sig första stunden och hade bestämt mig för att inte bry mig, inte det minsta. Han fick gå hur han ville och jag själv skulle gå snabbt så att han riktigt kunde bli av med energin. Jag tittade inte ens åt honom utan gick och nynnade på någon bra låt medan han osäkert och uppjagat skällde åt allt och ingenting. Efter 15 minuter tystnar han och börjar faktiskt gå någolunda normalt om än långt fram i kopplet.

Bakom oss på gångvägen ser jag att det kommer en familj med barnvagn gåendes. Jag går ner i slänten en meter och så fort jag såg att Buddy hade noterat deras ankomst utan att hinna jaga upp sig själv kastade jag ut en näve godis och sa åt honom att söka. Glömd var familjen och Buddy letade glatt upp godisarna. Precis när jag tänker gå igen märker jag dessvärre att det kommer två personer med två hundar i koppel, en tax och en golden. Jag själv sätter mig på huk med ryggen åt gångvägen en halvmeter bakom min rygg och pratar med Buddy. När jag ser att han upptäckt hundarna kastar jag ut en ny näve godis på marken och ber honom söka. Buddy söker för fullt och kastar bara ett par nyfikna blickar upp mot hundarna som snällt lunkar förbi. När hundarna är utom synhåll kan vi gå vidare i lugn och ro.

På samma sätt gjorde jag för varje ny hund eller människa vi mötte. Kom det en hund kastade jag ut fler godisar och kom det en människa kastade jag bara ut någon enstaka bit.
Jag kastade även godis på marken trots att det inte fanns en själ inom synhåll bara för att inte råka göra godisnäven till en signal för Buddy att spänna sig och förbereda sig för främmande folk och fä.

Han fick också söka godis i träd, gå balans och hoppa upp på stenar.

Det hela gick kalasbra och Buddy skällde bara någon gång men stressade aldrig upp sig.
På slutet kunde han till och med koncentrera sig på att gå fint i kopplet och vi hade en jättelugn, avslappnad hempromenad.

De kortare promenaderna på en 10 minuter vardera började även de lite jagat, men nu varade stressen bara några få minuter innan han istället aktivt började välja att gå vid min sida och söka kontakt. Ett val han gör på helt egen hand och alltså inget jag lockar fram. Jag är snabb med belöningen i början (godis från hand, mun eller kastat på marken) för att sedan dra ut på det mer och mer. Idag gick han kanske högst 4 meter fint vid min sida innan jag berömde och belönade. Jag började även lägga in kommandot "Gå fint". Direkt efter belöningen kommer han faktiskt självmant upp vid min sida igen och jag försöker vara noga med att ge ett frikommando medan han fortfarande går fint så att han förhoppningsvis slutligen inte lämnar min sida förens han får.

Jag har också varit noga idag med att aldrig belöna honom om han går fint men pipandes. Hans pip tyder bara på frustration vilket jag i detta läget tycker det är bäst att ignorera. Korrigerar jag ökar det antagligen bara hans stress, och belönar jag för att han går fint även om han piper så belönar jag även pipet vilket jag INTE vill ha kvar!

På det hela taget var det jätteskönt att känna att vi lyckas och gör framsteg! Jag måste bara lära mig att alltid lägga upp all form av träning innan passet så att vi slipper känna frustration över att det inte blir som jag tänkt.

Ha det underbart // Amanda och Buddy

Bra mage!!

Efter bara två mål av specialfodret bajsar Buddy superfint och bra och det verkar hålla i sig!
Himla skönt! Nu ska jag iväg och övningsköra men sedan blir det träning för mig och Budde igen ^^.

Specialdiet!

Ringde tidigt i morse till veterinären för att diskutera Buddys lilla mage. Eftersom bajset numer är fast men fortfarande gult menade dom att det var ett tecken på att det fortfarande härjade en irritation i tarmen och tyckte därför att jag skulle ge honom fodret Royal Canin Intestinal.

Det är ett medecinskt foder för hundar med mag- tarmproblem och han ska äta hela påsen innan han kan börja övergå till sitt vanliga foder. Och blir han inte bra efter den dieten ja då är det definitivt dags för veterinären. Det kommer dock ta en två veckor för honom att äta klart hela påsen så jag får inte veta förens om ett bra tag!

Men min lille prins får ju i alla fall äntligen äta igen! Himla skönt! Kändes så bra att kunna ge honom torrfoder i såpass stor mängd att han faktiskt skulle bli mätt av det!

Nu hoppas vi verkligen att det blir bra av detta!

Piggare

Idag har Buddy piggat på sig ordentligt!
Han åt sista dosen canicur nu i eftermiddags och jag hoppas att det syns resultat imorgon annars blir det bara att åka till vetten :(.

Nu har han i varje fall varit ordentligt rastlös på eftermiddagen och tittat uttråkat på mig så jag tog ut honom på en rask promenad på 20 minuter och körde lite följsamhet på vägen. Det märks att han inte fått utlopp för sin energi på något de senaste dagarna, han är lite orolig på promenader där han inte riktigt känner igen sig och skäller och morrar på folk som dyker upp. Så snart han blir bra i magen kan vi fortsätta promenadträningen igen som innan och jag hoppas det är snaart!!

Gatuhunden Buddy

Min lille prins mage bara vill inte ordna till sig :(...

Jag svalt honom från fredag kväll till lördag kväll, då hade han bara tillgång till vatten och vätskeersättning. Lördag kväll fick han lite överkokt ris och lite kesella.

Söndag åt han också små mängder kokt ris plus lite kokt torsk eller kesella i. Vatten plus vätskeersättning gjord på vatten, honung och salt. Då han var dålig på att dricka vätskeersättningen själv (ska dricka ca. 1 dl per kilo kroppsvikt om dagen vilket i Buddys fall blir ca. 7 dl om dagen) använde jag en liten spruta som jag fyllde med ersättning och sprutade in längst bak i munnen på honom. Han är såå duktig på det och bråkar inte alls, verkar till och med som att han tycker att det är lite mysigt :).

Även idag får han bara överkokt ris och lite kesella eller kokt torsk. Men inte sjutton har magen blivit bättre. Sista korven var inte så mjuk men fortfarande gulaktig och slemmig. USH!

Har bestämt mig för att testa med Canicur och är han inte bra i magen på onsdag åker vi in till vetten! Min lille sockersötabit... Lillbubben, han är sååå hungrig hela tiden. Han springer iväg och hämtar sin tillfälliga lilla matskål och tittar uppfodrande på mig så jag får världens sämsta samvete. Håll tummarna allihop för att Canicur gör sitt jobb bra!

E det inte det ena så är det de andra...

Som jag skrev i tidigare inlägg så har Buddy varit snorig och hostig. Det har nu äntligen gått över av sig själv för ett par dagar sedan vilket var jätteskönt.
Även hans små utslag på magen verkar börja försvinna av sig självt nu.

Men tror ni inte att det dyker upp nåt nytt att oja sig över då? Nu kronglar hans mage istället. Fina bajsar i början och sedan sista små kluttarna är alldeles mjuka och ibland rinner de nästan ur honom. Inte förens idag var en av bajsarna gul och därför hörde jag av mig till veterinären för lite tips och råd. Blev rådd att inte ge honom någon mat på ett dygn (tillgång till vatten hela tiden har han självklart) och att sedan ge honom lite risavkok någon dag efter det. Nu har han faktiskt inte fått äta något på ett dygn redan eftersom jag igårkväll fick rådet om att svälta honom i ett dygn så han fick lite risavkok nu i eftermiddags. Han ska få tre gånger till ikväll tänkte jag eftersom han bara får så små portioner åt gången.

Kunde också ha att göra med mask i magen sa hon, och eftersom Buddys avmaskningar har varit lite si och så (varken tiken eller valparna visade några tecken på mask i magen efter deras två avmaskningar och vet. trodde därför att tiken kanske inte varit bärare på mask. Hon avrådde därför valpköparna att fortsätta avmaska fram tills de var året gamla, vilket jag alltså har låtit bli. En gång avmaskade jag honom när han var 4 månader eftersom hans bajs var fullt av små vita maskgryn. Men sedan dess har jag inte gjort igen, lite förvirrande med alla råd) kan det ju mycket väl vara mask då. Tur att jag har pillren hemma så kan jag köra igång en kur redan imorgon.

Idag har vi i alla fall varit ute på en härlig långpromenad i skogen igen. Det är dyblött på sina ställen men bortsätt från det så är det underbart att knata fram mitt inne i granskogen i dess tystnad. Härligt!!

Härlig promenad i frostad skog!

Eftersom Buddy har varit både snorig och hostig har jag oroat mig för Kennelhosta, rhinit, eller vanlig förkylning. Därför har vi inte varit ute och gått nästan något alls eftersom jag ínte har velat förvärra något. Som ni förstår har jag haft en hund med överskottsenergi till tusen här hemma de senaste dagarna. Bestämde mig därför igårkväll för att vi skulle ta en lååång härlig promenad idag oavsätt väder. Lyckligt nog möttes mina ögon av strålande solsken och hela skogen gnistrade i all sin frostprakt! Såå härligt :D.

Jag packade fickorna med skinka, pipleksak, klicker och kamera. Vi knatade iväg och så fort jag lät Buddy komma ur kopplet sprang han runt, runt i full fart så att leran skvätte och mossan flög högt i luften. Han var såå lycklig över att äntligen få komma ut och röra på sig i skogen igen!

Vi tränade inte så värst mycket utan bara njöt av stillheten, det sköna vädret och tystnaden. Buddy for runt i skogen med svansen i topp och levde livet. Han fick lite uppgifter då och då. Bland annat fick han gå balans på en trästam, hoppa upp på stenar och stubbar och leta efter sin pipleksak. I en och en halv timme var vi ute och hade gärna stannat längre, men hemma jäste en lussekattsdeg så det var inte så mycket att göra åt. Försökte fånga byrackan på bild men det är inte det lättaste när han alltid är i rörelse :P.

Tråkig hund *mutter mutter*

Efter att ha varit i Gävle och bott hemma hos Jennie med hennes hund och kanin fick jag en våg av skuldkänslor över mig för lilla Kanin. Hon sitter jämt där ute i sin utebur om hon inte är ute i hundhagen. Eftersom jag har varit rädd för att Buddy ska få för sig att ruska Kanin tills ryggraden knäcks om han bara får tag i henne så har det blivit mer och mer att jag ignorerat hennes lilla existens. Men efter att ha blivit lite peppad av Jennie så bestämde jag mig för att försöka ha dem tillsammans. I början släppte jag dem i utehagen, naturligtvis stod jag själv precis brevid och redo att kasta mig över Buddsen om hans jaktinstinkt plötsligt vaknade till liv. Det hela gick bra ända tills Kanin bestämde sig för att ta ett jätteskutt över Buddy och sen rusa iväg. Buddy var snabb i vändningen och det hela slutade med att han nöp henne i skinnet så hon skrek. JAg blev avskräckt och ville inte prova igen.

Men så satt jag inne en dag och bestämde mig för att låta Kanin komma in och hoppa runt i köket medan jag pluggade körkortsteori och Buddy fick vara instängd på övervåningen. På det sättet hade jag det ett par dagar. Sedan tog jag mod till mig och lät Buddy komma ner till oss. Han fick ha koppel på sig i början och bara titta på Kanin. När han väl var tyst och så lugn att han nästan somnade släppte jag kopplet. Kanin kunde hoppa förbi honom utan att han mer än lyfte på huvudet och nyfiket tittade på henne. Då tog jag av honom kopplet helt och lät honom gå runt lite.

Han fick aldrig gå för nära henne i början. Bara titta på avstånd. När Kanin drog iväg i full fart trodde jag att Buddy skulle hänga efter men han stannade faktiskt bara upp och tittade förvånat på henne. Jag har gjort så kallade ledarskapsövningar, om de nu fungerar eller inte vet jag ej men allt är värt att prova i krig och kärlek. Det innebär mer eller mindre att jag gett Kanin en knäckebrödbit medan Buddy tittat på och sedan har han fått en liten bit efteråt också. Jag har suttit och kelat med dem båda två samtidigt - en på var sida - så pass nära att Kanins nyfikenhet ibland tagit över och hon misstänksamt har luktat på hans bakben. Hon har dessvärre än så länge bara blivit skrämd av lukten och när Buddys svans dessutom börjar vifta hej vilt blir hon så förskräckt att hon sprungit iväg igen.

Vad tycker Buddy då? Helt ärligt så undrar han nog vad sjutton det där är för en tråkig hundjävel som inte vill leka. Ibland har jag låtit honom gå fram till henne därför att han numer inte går hela vägen fram. Han liksom stannar en halvmeter framför och börjar vifta vilt på svansen och göra diverse lekinviter. Han gör allt för att försöka visa sig snäll men inget funkar utan hon bara sitter där förskrämd och misstänksam. Ibland händer det att hon lutar sig fram och luktar lite på nosen hans men då brukar det sätta eld i baken på henne så att hon far iväg på parkettgolvet igen medan Buddy besviken står kvar.

Vi fortsätter invänjningen här hemma och hoppas att de tillslut ska kunna umgås någolunda avslappnat med varann ^^. Lite bilder kommer här: