Buddy möter grävling!

Dagen då jag bestämde mig för att köpa Buddy hade jag inte en tanke på att låta honom kravla runt i gryt och slåss med grävlingar. Jag hade inget som helst förståelse för vad meningen med det hela var, utan såg honom som en framtida agilityhund, lydnadshund och gud-vet-allt-hund... förutom just grythund.

Ungefär elva månader senare sitter jag här idag, nyss hemkommen från Skara och Axvallsgrytet. Buddy har för första gången fått möta en grävling, för första gången fått skälla ut en grävling och för absolut första gången fått massor med beröm och peppning för sitt skällande!

Vad är grytträning
Man tränar sin hund för grytjakt i ett provgryt där det finns lock på gångarna så att man kan observera hur hunden jobbar i grytet. Till sin hjälp har man en tam grävling som är speciellt tränad för sin uppgift.

Ett provgryt kan vara fast eller mobilt. Det har en kittel för grävlingen i mitten och dit leder tre gångar med olika hinder, som ska symbolisera de svårigheter som kan möta hunden under jord. En gång har ett liggande nålsöga på 13*17 cm, den andra har en stående, och i det tredje måste hunden hoppa upp 60 cm för att få kontakt med grävlingen.

Kitteln är rörlig så att tränaren eller provdomaren kan vrida fram det hål som grävlingen ska möta hunden ifrån. Man använder galler mellan hund och grävling för att undvika skador på djuren. Vid provet bedöms hundens smidighet och rörlighet samt förmåga att attackera utan alltför hård konfrontation.

Mötet
Inne i sin låda satt en grävling och tryckte. Med bara ett galler mellan dem blev Buddy lång i kroppen, halsen såg ut att vara tre decimeter när han ytterst tveksamt nosade på buren. Ganska snabbt bestämde han sig för att grävlingar inte var särskilt intressanta djur och vände sig till närmsta kissfläck istället. Vi lät det hela ta sin lilla tid och snart var han framme vid buren igen. För att hetsa honom lite stötte man i buren mot Buddy, vilket genast gav resultat. Han slängde sig ner och skällde vilt åt grävlingen. Jag hejade lika vilt på och svansen hans viftade nöjt mellan varven.

Tunneln
Så var det dags för nästa steg - att lägga sig ner i tunneln precis framför buren. Buddy spretade med benen och försökte lista ut en bra genväg till den grå, luriga saken inne i buren. Alla vägar utom just liggandes. Men med lite peppning lade han sig snart till rätta och skällde utav bara h*lvete. Jag hejade, peppade, taggade, berömde och svansen gick varm. Så stängdes locket ovanför honom och efter en sekunds tveksam tystnad satte han igång igen på min uppmuntran.

Dags att krypa!
Nybörjartunneln var lagd ovan jord och gick en ganska vid vinkel. Buddy låg fortfarande i och skällde, med locket stängt när jag fick order om att försöka locka ut honom genom tunneln. Jag ropade i andra änden, men han fick nog inte riktigt till tekniken utan gläfste lite till åt grävlingen istället. Man lyfte upp honom och vände på honom istället så att han hamnade åt rätt håll och då gick det så bra så att komma genom och ut till mig.

Här tog vi en rast på en halvtimma för att han skulle få smälta det hela lite innan vi provade igen. Nu lade han sig lite snabbare ner i tunneln och skällde glatt åt grävlingen. Han fick också ta sig genom hela tunneln och fram till buren en gång, insläppt av en medhjälpare och framlockad av mig.

Publik
Vi hade till och med publik, männen samlades vid sidan av och supportade, pappa berättade stolt hur dom hade viskat med varann "kolla, kolla!". Då blir man ju bara lite stolt =).


Befrielse
Det kändes så helt fantastiskt skönt att få berömma hans skällande istället för att bli upprörd över det, och Buddy såg så nöjd ut med sin insats. Det var verkligen uppfriskande att känna hur vi äntligen samarbetade på riktigt med varann, tveklöst.
Synd att det ligger så långt härifrån (1.5 timme...) men hädanefter ska jag verkligen försöka se till att det blir fler gånger. Vi behöver absolut dagar som denhär!

Foton och film

Buddy ligger i tunneln och skäller på grävlingen i den röda lådan!

Sommar

Vi har äntligen hittat en hundmötes-hund, så nu är det bara kvar att planera ordentligt och fundera över vart vi ska hålla till, hur länge vi ska hålla på och när. Jag vill helst vara på en plats som är lite avsides så att man kan undkomma de flesta andra hundar åtminstonde, det får också helst vara på en plats med ganska öppna ytor så att man kan gå långt ifrån varann om man kommer till den punkt där man kan börja gå förbi. Sedan så är det ju lite tokigt att jag inte tagit det där nedra körkortet, allt hade varit så mycket enklare då. Nåja, det ska nog lösa sig, jag håller på att se över möjligheterna nu i alla fall. Känns bra att vara på väg. Hoppas på att hitta några till frivilliga med tiden eftersom jag gärna får möta olika hundar. Men det löser sig nog också ska ni se.

Idag cykelmotionerade jag honom. Det har han blivit jätteduktig på, han hänger med vid höger sida och jag försöker hålla honom i trav så långt det går men han föredrar att gallopera. Det fortsatte som vanligt med att han inte sa något åt människor - såå skönt! Till och med nere vid fotbollsplanen bland alla människor var han tyst förutom när vi skulle börja ta oss hem igen, då satte han igång och lät så där gällt och otroligt jobbigt. Men jag vet ju att det inte finns något att göra så jag sket fullt ut i det och när vi väl började cykla igen så tystnade han.
Vi såg en liten pudel, Buddy också och han höll sig faktiskt riktigt bra. Men vägen var smal så jag valde att sätta honom i korgen ca. 15 meter innan vi cyklade om för att slippa ett utfall framför cykeln eller något i den stilen. Där satt han mest och gnydde åt den glada lilla pudeln som stolt lekte med en rosa boll - mannen B var yyytterst avundsjuk.

Jag har planerat att Buddy ska få prova att gå i gryt också, tog kontakt med västkust-avdelningen häromdagen och var välkommen att dyka upp torsdagar runt 18.00 i Axvallsgrytet. Dessvärre kollade jag upp på gulasidorna vart axvall ligger och det är en bra bit här ifrån... Fasen att jag inte har körkort än!! Hoppas ändå att jag kan fjäska tillräckligt med någon av mina päron till att skjutsa oss dit och hem igen.

Vi småtränar lite lydnad till och från. Det går bra, förutom att Buddy har så mycket andra grymt bra idéer enligt honom själv - som att tillexempel rulla runt vid liggande under gång och se ytterst stött ut när jag inte berömmer denna fantastiska konst. Funderar på att anmäla oss till kurs så att vi kan börja träna med hundar runt om kring, men samtidigt känns det bakvänt när jag ju planerar att börja träna hundmöten över huvud taget nu. Nåja...

The Plan...

Jag vet att jag en gång för ett par månader sedan måste det vara nu, försökte beskriva hur jag ville ta mig an Buddys hundmötesbekymmer. Det var nog svårt för mig att förklara på ett enkelt sätt, eftersom det inte är riktigt min idé från början. För er som läser tidningen Canis och har läst artikeln om koppelagression i senaste numret, vet nu hur jag vill göra. För er som inte läser canis har Åsa lagt ut artikeln på sin hemsida också http://www.asashundar.se/articles.php. Jag tror nämligen stenhårt på att Buddys känslor vid åsynen av en annan hund, inte kan brytas av hans egen vilja. Precis som att vi inte kan låta bli att vattnas i munnen vid tanken på citron som Åsa så bra beskrev det, hur mycket skäll eller mutor vi får för att låta bli.

Som jag sa så försökte jag förklara för ett par månader sedan hur jag tänkte göra och jag påbörjade även en del träning. Efter ett tag gav jag dessvärre upp idén eftersom det hela aldrig blev riktigt rätt för oss. Det jag inte gjorde då, som jag definitivt ska se till att göra nu, är att planera hundmöten.

Jag ska försöka hitta några frivilliga hundägare med lugna, snälla, hundar av varierande storlek och utseende helst och be dem agera figuranter. Jag ska undvika att springa in i hundar på våra vanliga dagspromenader eftersom det ju allra helst ska fungera att se en hund varje gång, och att möta en hund på andra sidan vägen är för nära för att han ska klara av det än helt enkelt.

Jag tror verkligen på den här idén eftersom jag förstår psykologin bakom. En känsla är alltid en känsla och innan man ändrar den - hur man än ändrar den - kan man inte förvänta sig en skillnad. Hundar grubblar inte över dåtid och framtid, men människan gör. Och även om det ibland är jobbigt, och lite tungt så ger det oss en fantastisk fördel. Vi kan planera, tänka i förväg ändra ett tidigare konsekvent förlopp!

Hade Buddy bara varit vild, busig och ung så hade ett redigt nej och kanske något som förstärkte det nej:et räckt antagligen, eftersom han allt som oftast annars lyder samma signal.

Jag är säker på att det går att skrämma hunden genom att själv vara självsäker och stenhård, skrämma den till att bli mer nervös för min ilska än för den mötande hunden. Och att man kan ändra känslan av obehag hos hunden genom att sätta den ner vid varje möte eftersom att det kanske får ägaren att känna sig trygg - ett stillastående objekt är lätt att kontrollera..? Och då även i slutändan få hunden att känna sig lite tryggare. Det finns ju mängder med sätt att träna på, men i min värld borde man inte bekämpa agression med agression, eller rädsla med rädsla. Jag vill inte behöva stanna upp stup i kvarten så fort vi ser en annan hund eftersom jag vill kunna träna med min hund och förhoppningsvis även tävla trots närheten av andra hundar.

Jag vill att vi ska kunna gå på, att Buddy ska känna sig tillfreds med livet utan att få en oroskänsla i magen över att antingen den andra hunden ska göra något oväntat eller över att jag ska bli förbannad åt hans håll.

Ibland vill jag verkligen bara ge upp, det här är inte vad jag drömde om för ett år sedan. Men så länge det finns tro så finns det hopp! Och det här... det tror jag på.

En helg i vänstervarvets tecken!

Hej på er alla!

Först nu har jag lite tid och energi över till att uppdatera er om helgen som varit.
Fredagen den 30 maj åkte vi alltså tåget upp till norrköping jag och mitt minimonster. Jag hade på inrådan av mormor med mig en skrammelburk att varna med om han blev gläfsig på stationen vilket faktiskt hjälpte en hel del. Buddy höll sig tyst och i väntan på tåget gick han mest runt och snusade på läskiga fläckar på perrongen trots mycket folk och stök.

Tågresan gick kanon, vi delade vagn med en svart malle tror jag. Buddy satt mest i sin bur med grisöra och allt utan att behöva bry sig om hunden i närheten. När vi gick av hade han väl vant sig efter ett par timmar tillsammans och kunde till och med gå själv på perrongen samtidigt som han visste att den andra hunden var bara en bit bakom utan att skälla och jaga upp sig.

Väl i norrköping möttes vi av vår nya vän Sarah direkt från jobbet! Vi åkte hem och lämpade av alla mina grejer, hämtade Yoggi och Harry och åkte iväg till Himpa. Än hade de inte fått hälsa på varann mer än genom ett kompostgaller lite grann. Vi släppte Buddy och Harry lösa tillsammans på en gång och det hela var smärtfritt. De lekte genast jage, och tumlade runt tillsammans. Buddy låg oftast efter, skällandes, men när han väl kom först blev han så förvånad och förstod inte alls meningen med att bli jagad utan väntade in Harry för att kunna brottas istället.

Vi åkte hem och jag hjälpte Sarah att trimma Harry lite, han hade ju något lång päls så att säga. Sedan sov vi (även om jag och Buddy mest somnade av ren utmattning efter besvärande besök av spöket Leifa...).

Dags för Årets border!!

Vi anlände enligt planerna till utställningsplatsen. Buddy skällde sig blå i ansiktet som vanligt så fort vi kom utanför bilen. Skrammel var skit samma i den stunden. Vi lyckades ta oss till gräsmattan under högljudda fanfarer från Buddy, här byggdes hans bur snabbt ihop och vi alla kunde slappna av. Där känner han sig trygg helt enkelt. Efter en stunds återhämtning plockade jag ut Buddy ur buren och nu kunde han i lugn och ro titta runt sig. Han vande sig, och kunde till och med gå och kissa utan några större sammanbrott. Lite skällande har var terrier rätt till ändå, så länge det inte är stressat orosskäll det vill säga.

Så in i ringen. ca 250 bordrar anmälda i olika åldrar och kön varav 15 juniorhanar. Domare Dave Fryer var ytterst peting i genomgången av var och en av hundarna. Vi gick våra vänstervarv och fick vänta i skydd av skuggan på att han skulle komma igenom alla hundarna. Buddy slickade på en stor isbit och var allmänt nöjd med livet där bland alla hundar och människor. Då är han helt fantastisk, när han väl slappnar av tar allt med ro.

Så var det dags för första gallringen och här åkte ju tyvärr Harry ut pga. short quantity i pälsen (för lite päls?) och något för lång svans - åtminstonde enligt kritiken men den verkade något intetsägande efter att ha läst Buddys kritik!



Buddy blev hur som helst kvar och tog sig ända till reservplatsen (5:a) bland juniorhanarna med ett HP!! Det tyckte jag var kanonkul och speciellt att han lyckades ro hem det på årets border!



Han skulle visst in bland bästa hanhundsbedömningen också även om jag tyckte att det verkade lite onödigt eftersom han uppenbarligen var utklassad av 4 andra juniorhanar och alltså inte borde ha någon som helst chans egentligen att ta sig vidare igen! Men det är ju roligt att visa upp honom och det är ju roligare för tävlingen i sig också.

Harry och Buddy busar i sjön!

Vi tog oss till sist hem (Buddy åkte ut i första gallringen, vilket i och för sig alla juniorhanarna gjorde). Med oss fick vi en kritiklapp som löd:

Young imatur but happy.
Head not yet strong.
Outline balance ok.
Perhaps little light bone.
Coat good quality but short quantity. Pelt feels
little thin but perhaps the age.
Movement erratic but should improve with maturity.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är bra eller inte men uppenbarligen gillade han Buddy så pass att han hamna 5:a och det glädjer mig =).

Vi åkte hem och åt god ost och kasslersallad! Sedan var vi alla så trötta att man inte kunde göra mer än att soova (Leifa eller ej!).

Östergötlands kennelklubbs officiella utställning i norrköping!
Dags för nästa etapp! Vi kom lagom i tid till utställningen och Buddy körde sig gamla vanliga rejs. Skällande så att folk ser uppriktigt förfärade ut men vad ska jag göra?! Jag bar honom till vår plats efter många om och men där han snart föll till ro. Ganska snart var det vår tur, vi var bara tre juniorer idag. Buddy dömdes först av norrmannen Per Kr Andersen. Idag åkte han dessvärre ut på en gång med en tvåa i kvalité! Lite tråkigt men han var väldigt trevlig och förklarade att det berodde på att pälsen inte var tillräckligt sträv för dagen och att han tyckte att Buddys skalle kunde utvecklas mer. Helt okej tycker jag och var glad för förklaringen!

Harry fick däremot en 1 i kvalité men åkte ut mot den andra juniorhanen. De två vildbasarna fick leka i hagen tillsammans istället medan Yoggi visades upp. Han gick vidare och vidare och tillslut bad Sarah mig att visa honom pga. värmen som tog kol på vem som helst som sprang i den för länge. Tveksamt tog jag över men Yoggi är så enkel att ha att göra med så det var ju inga problem alls. Här tackades dessvärre Yoggi av (i bäste hanhundsklassen). Istället gick vi och shoppade, en "hundens bok" åt alla papper att sitta i, en kylduk och en liten godisväska.


CG från Bombax tipsade om vattenspruta att ha på Buddy när han började skälla i ringen och det var jag väldigt glad åt, ska genast prova detta!

Så ville CG ha med en uppfödargrupp med fyra olika kombinationer. Jag skulle vissa Yoggi igen och så tog Sarah Harry. CG fick kalasfin kritik tydligen och det var ju jätteroligt! I slutändan vann även Bombax Couqe Rouge Bir:et - Grattis!!


Vi åkte hem ännu en gång den här gången med en kritik som löd:

God typ. Något högställd. Korrekt huvud som ännu kan utvecklas
mer i skalle o bredd. Korrekt bett. Bra hals och överlinje. Korrekt svans.
Stel skuldra. Något öppna vinklar. Rör sig lätt men något korta
steg fram. Kunde haft strävare päls. Hyggligt temprament.
Testiklar ok. Väl framförd!

Det sista är alltid lika roligt att höra!

Vi åkte hem till lägenheten igen, åt lite god sallad och slappade. Vi tog en tur förbi centrum för mina godisinköp och storhandlade åt Sarah och Fredrik. Sedan tog det inte lång tid förens vi var hemma i göteborg igen. Vi somnade som stenar båda två och har varit helt slut sedan dess!

Massor med tack till Sarah, Fredrik, Yoggi och Harry som tog oss under sina vingar ^^. Hade en kanontrevlig helg och hoppas att vi kanske gör om det i Augusti som sagt!