Buddy möter grävling!

Dagen då jag bestämde mig för att köpa Buddy hade jag inte en tanke på att låta honom kravla runt i gryt och slåss med grävlingar. Jag hade inget som helst förståelse för vad meningen med det hela var, utan såg honom som en framtida agilityhund, lydnadshund och gud-vet-allt-hund... förutom just grythund.

Ungefär elva månader senare sitter jag här idag, nyss hemkommen från Skara och Axvallsgrytet. Buddy har för första gången fått möta en grävling, för första gången fått skälla ut en grävling och för absolut första gången fått massor med beröm och peppning för sitt skällande!

Vad är grytträning
Man tränar sin hund för grytjakt i ett provgryt där det finns lock på gångarna så att man kan observera hur hunden jobbar i grytet. Till sin hjälp har man en tam grävling som är speciellt tränad för sin uppgift.

Ett provgryt kan vara fast eller mobilt. Det har en kittel för grävlingen i mitten och dit leder tre gångar med olika hinder, som ska symbolisera de svårigheter som kan möta hunden under jord. En gång har ett liggande nålsöga på 13*17 cm, den andra har en stående, och i det tredje måste hunden hoppa upp 60 cm för att få kontakt med grävlingen.

Kitteln är rörlig så att tränaren eller provdomaren kan vrida fram det hål som grävlingen ska möta hunden ifrån. Man använder galler mellan hund och grävling för att undvika skador på djuren. Vid provet bedöms hundens smidighet och rörlighet samt förmåga att attackera utan alltför hård konfrontation.

Mötet
Inne i sin låda satt en grävling och tryckte. Med bara ett galler mellan dem blev Buddy lång i kroppen, halsen såg ut att vara tre decimeter när han ytterst tveksamt nosade på buren. Ganska snabbt bestämde han sig för att grävlingar inte var särskilt intressanta djur och vände sig till närmsta kissfläck istället. Vi lät det hela ta sin lilla tid och snart var han framme vid buren igen. För att hetsa honom lite stötte man i buren mot Buddy, vilket genast gav resultat. Han slängde sig ner och skällde vilt åt grävlingen. Jag hejade lika vilt på och svansen hans viftade nöjt mellan varven.

Tunneln
Så var det dags för nästa steg - att lägga sig ner i tunneln precis framför buren. Buddy spretade med benen och försökte lista ut en bra genväg till den grå, luriga saken inne i buren. Alla vägar utom just liggandes. Men med lite peppning lade han sig snart till rätta och skällde utav bara h*lvete. Jag hejade, peppade, taggade, berömde och svansen gick varm. Så stängdes locket ovanför honom och efter en sekunds tveksam tystnad satte han igång igen på min uppmuntran.

Dags att krypa!
Nybörjartunneln var lagd ovan jord och gick en ganska vid vinkel. Buddy låg fortfarande i och skällde, med locket stängt när jag fick order om att försöka locka ut honom genom tunneln. Jag ropade i andra änden, men han fick nog inte riktigt till tekniken utan gläfste lite till åt grävlingen istället. Man lyfte upp honom och vände på honom istället så att han hamnade åt rätt håll och då gick det så bra så att komma genom och ut till mig.

Här tog vi en rast på en halvtimma för att han skulle få smälta det hela lite innan vi provade igen. Nu lade han sig lite snabbare ner i tunneln och skällde glatt åt grävlingen. Han fick också ta sig genom hela tunneln och fram till buren en gång, insläppt av en medhjälpare och framlockad av mig.

Publik
Vi hade till och med publik, männen samlades vid sidan av och supportade, pappa berättade stolt hur dom hade viskat med varann "kolla, kolla!". Då blir man ju bara lite stolt =).


Befrielse
Det kändes så helt fantastiskt skönt att få berömma hans skällande istället för att bli upprörd över det, och Buddy såg så nöjd ut med sin insats. Det var verkligen uppfriskande att känna hur vi äntligen samarbetade på riktigt med varann, tveklöst.
Synd att det ligger så långt härifrån (1.5 timme...) men hädanefter ska jag verkligen försöka se till att det blir fler gånger. Vi behöver absolut dagar som denhär!

Foton och film

Buddy ligger i tunneln och skäller på grävlingen i den röda lådan!