The Plan...

Jag vet att jag en gång för ett par månader sedan måste det vara nu, försökte beskriva hur jag ville ta mig an Buddys hundmötesbekymmer. Det var nog svårt för mig att förklara på ett enkelt sätt, eftersom det inte är riktigt min idé från början. För er som läser tidningen Canis och har läst artikeln om koppelagression i senaste numret, vet nu hur jag vill göra. För er som inte läser canis har Åsa lagt ut artikeln på sin hemsida också http://www.asashundar.se/articles.php. Jag tror nämligen stenhårt på att Buddys känslor vid åsynen av en annan hund, inte kan brytas av hans egen vilja. Precis som att vi inte kan låta bli att vattnas i munnen vid tanken på citron som Åsa så bra beskrev det, hur mycket skäll eller mutor vi får för att låta bli.

Som jag sa så försökte jag förklara för ett par månader sedan hur jag tänkte göra och jag påbörjade även en del träning. Efter ett tag gav jag dessvärre upp idén eftersom det hela aldrig blev riktigt rätt för oss. Det jag inte gjorde då, som jag definitivt ska se till att göra nu, är att planera hundmöten.

Jag ska försöka hitta några frivilliga hundägare med lugna, snälla, hundar av varierande storlek och utseende helst och be dem agera figuranter. Jag ska undvika att springa in i hundar på våra vanliga dagspromenader eftersom det ju allra helst ska fungera att se en hund varje gång, och att möta en hund på andra sidan vägen är för nära för att han ska klara av det än helt enkelt.

Jag tror verkligen på den här idén eftersom jag förstår psykologin bakom. En känsla är alltid en känsla och innan man ändrar den - hur man än ändrar den - kan man inte förvänta sig en skillnad. Hundar grubblar inte över dåtid och framtid, men människan gör. Och även om det ibland är jobbigt, och lite tungt så ger det oss en fantastisk fördel. Vi kan planera, tänka i förväg ändra ett tidigare konsekvent förlopp!

Hade Buddy bara varit vild, busig och ung så hade ett redigt nej och kanske något som förstärkte det nej:et räckt antagligen, eftersom han allt som oftast annars lyder samma signal.

Jag är säker på att det går att skrämma hunden genom att själv vara självsäker och stenhård, skrämma den till att bli mer nervös för min ilska än för den mötande hunden. Och att man kan ändra känslan av obehag hos hunden genom att sätta den ner vid varje möte eftersom att det kanske får ägaren att känna sig trygg - ett stillastående objekt är lätt att kontrollera..? Och då även i slutändan få hunden att känna sig lite tryggare. Det finns ju mängder med sätt att träna på, men i min värld borde man inte bekämpa agression med agression, eller rädsla med rädsla. Jag vill inte behöva stanna upp stup i kvarten så fort vi ser en annan hund eftersom jag vill kunna träna med min hund och förhoppningsvis även tävla trots närheten av andra hundar.

Jag vill att vi ska kunna gå på, att Buddy ska känna sig tillfreds med livet utan att få en oroskänsla i magen över att antingen den andra hunden ska göra något oväntat eller över att jag ska bli förbannad åt hans håll.

Ibland vill jag verkligen bara ge upp, det här är inte vad jag drömde om för ett år sedan. Men så länge det finns tro så finns det hopp! Och det här... det tror jag på.