DrippDropp

Idag har jag jobbat 6 timmar - ståendes konstant och hela tiden i rörelse. När jag kom hem var jag så där lagom sugen att kämpa med Buddy förbi hundar och folk, och dessutom i detta grådassiga regnväder! Jag bestämde mig för att göra både mig och Buddy glada och knata ut i skogen istället. Där trivs både jag och han allra bäst!

Jag brukar släppa honom lös på en gång i vanliga fall för att slippa stressen han upplever av att inte få springa lös på en gång i skogen (jag tror att jag skulle ha gått mer med koppel på honom även i skogen när han var liten så kanske han inte hade haft så höga förväntningar). Idag tänkte jag att jag ju måste träna lite med honom i alla fall och lät därför kopplet sitta kvar. Nu var det ett tag sedan sist jag tog honom in i skogen bakom huset (rena rama lerbadkaret) och det kanske var därför, men han betedde sig jättebra!! Han drog inte, han pep inte, han flåsade inte. Det var JÄTTESKÖNT!!

Det gick så bra att det liksom inte var något att träna så jag släppte honom istället och lät honom leva rövare i leran.

Vi var ute i skogen lite mer än en timme, vi promenerade inte utan vi var bara ute och busade runt. Eller Buddy busade och jag fotade ^^. Vi tränade lite mer hopp över hinder, jag blir ju så sugen nu när Beila och Jennie tränar för fulla muggar!! Även en del balans men det brukar vi ju göra, våta stockar är inte det lättaste att dansa på bakbenen på men det kan min skrutt han!

Han fick leta godis på marken en massa också förstås, det tycker han om =). Och så tränade vi lite ligg på avstånd, alltså att han ska lägga sig på kommando fasten inte precis vid mina fötter utan ett par meter bort. Det tycker han är lite svårt, säger jag ligg springer han helst först fram till mig och lägger sig där, när jag ju vill att han ska lägga sig på en gång på studs. Efter ett tag började han dock fatta och ett par gånger la han sig riktigt bra, och som belöning fick han jaga en kotte i luften =).

När vi kom hem igen såg Buddy ut som ett lermonster så det fick bli en dush med jordgubbsschampot =).

Kan det gå?

Idag bestämde jag mig för att ta ännu en långpromenad på asfalterade vägar här i mölnlycke, vi gjorde ett andra försök strax efter "en bra dag" inlägget men då gick det käpprätt åt skogen igen.

Jag vet av erfarenhet att min stresströskel har blivit lägre och lägre med Buddy, och vissa dagar kan jag bli så frustrerad att tårarna svider innanför ögonlocken när vi är ute. Sådana dagar måste jag tvärt vända hem igen och försöka släppa honom i skogen istället för att inte bryta ihop själv. Därför är det viktigt att jag har rätt känsla redan innan jag bestämmer mig för att gå ut, jag måste känna mig lugn, avslappnad och okej med att det kan bli riktigt jobbigt. Jag måste också känna mig förmögen till att blockera ut stresslätena från Buddy för att jag inte ska bli påverkad. Idag var en sån dag.

Jag hade som vanligt kycklingleverpastejen med mig och frolic. Vi gick hela vägen ner till massetjärn och så gick vi genom centrum och hem igen.

Buddys slitande i kopplet har för det första avtagit avsevärt, han springer lite för huller om buller, från ena sidan till andra i en vändning så att säga men det tycker jag bara hör åldern till och tänker inte bekymra mig över det. Numer när kopplet är "för" sträckt räcker det att jag gör en liten knyck så vänder han på huvudet och saktar ner lite grann. Han vänder sig ofta om och går en fotvariant med kalaskontakt också, destovärre gnäller han samtidigt vilket ju inte är direkt uppskattat vare sig av mig i allmänhet eller på eventuella framtida tävlingar hmhm...

Människor, barn, cyklar osv. har han också blivit bättre på att hantera nu, jag tror att han oavsiktligt har börjat lära sig att skvallra när det kommer någon. Varje gång vi mötte någon idag tittade han först spänt men tyst på den mötande för att sedan vända på huvudet och få en frolic. Jag utnyttjade hans vilja att samarbeta och lockade honom till att gå fint bredvid mig förbi de mötande också, alltså att han går fotvarianten. Jag har valt att kalla det "gå fint" vilket jag upprepar varje gång han går så både frivilligt och lockat. Detta för att förhindra att han gör ett tjuvnyp åt sidan för att försöka hälsa på någon och även för att i framtiden kunna utnyttja det även när han är lös.

Hundar hanterade han också mycket, mycket bra idag (peppar, peppar!!). Vi hade tur och det fanns varje gång gott om utrymme på sidorna att gå på vid varje möte. Han är fortfarande spänd, och vi är långt, lååångt ifrån ens närheten av ett okej hundmöte, men det funkar bättre i alla fall. Jag vill ju kunna ha honom i stora hundgrupper senare utan att han ballar ur och att han fortfarande ska kunna fokusera på mig trots andra hundar.

Jag tränar nu så, vilket jag gjort hela tiden sedan ett tag tillbaka, med hjälp av kycklingleverpastejen. Jag använder endast pastejen vid hundmöten, och aldrig, aldrig annars. Vi promenerar som vanligt vid hundmöte, ända tills Buddy har uppmärksammat hunden. Först när jag ser att han har spetsat öronen på hunden men innan han har hunnit skälla eller göra något som helst ljud, berömmer jag lugnt och plockar upp pastejen. Oftast vänder sig då Buddy om för att få pastej. Jag fortsätter då gå, men i en så vid båge som möjligt. Buddy får slicka en klick, sedan får han gå ett par steg, fortsätta ha kontakt eller vända sig om och sedan återuppta kontakten för att få en ny klick. Än så accepterar jag ljud till viss del, det viktigaste är att han frivilligt jobbar mot mig för att få en klick istället för att fokusera på hunden och jaga upp sig för mycket.

Om han ändå jagar upp sig, mer än några obligatoriska skall, så andas jag djupa andetag och försöker uppmuntra när han väl är tyst och kanske slänger ett öga mot mig och pastejen. Antagligen är det mitt fel när detta sker, eftersom jag förmodligen var för långsam i starten.

På slutet av promenaden skenade saker och ting tyvärr iväg när vi fick först syn på en hund långt borta, och sedan när jag trodde att allt gått bra med den hunden så dyker en ny hund upp runt hörnet bara några meter från oss. TYPISKT!! Och som om inte det vore nog så får vi direkt efter ett nytt möte. Dessutom var pastejen inte lika attraktiv som innan så det hela var ganska lönlöst.

Vi roade oss också med en lite hopp över ett lågt hinder på vägen, en massa balans på murar i olika bredd och slalom mellan vägstolpar, dessvärre står dom för brett isär för att Buddy ska fatta vad han gör tror jag :P. Jag önskar att jag kunde träna agility med honom men risken finns att det skadar mer än det gör nytta =(.

Ha det bra allesammans!

En bra dag

Idag har Buddys päls trimmats ner igen och för första gången tror jag att hans riktiga vuxenpäls har tagit plats. Under de långa sträva stråna hittade jag nu nämligen en mörk, redan sträv, glansig päls. Förra gången blev han så ljus i pälsen när jag trimmade honom men nu blev han mörkare än vad han varit. Snygg blev han också, jag lät bli att ta särskilt mycket i ansiktet, bara det värsta och på öronen.

För första gången på länge tog vi en längre tur på asfalterade vägar där jag vet att vi träffar både människor och hundar eftersom jag skulle följa Nellie till hennes kompis. Jag hade leverpastejtuben i fickan och lite frolic (som Buddy förövrigt blir en hel gasmaskin av). I början gick allt som vanligt, något lät någonstans i närheten och Buddy började skälla, gny och allmänt bete sig riktigt jobbigt. Han hör inte om jag pratar med honom, nejar jag skarpt så skäller han av frustration mot mig och det hela brukar bara vara en ond cirkel. Idag tappade jag tålamodet fort och lyfte nästan upp honom i halsskinnet på sidorna av huvudet medan jag mycket bestämt, men behärskat sa att nu fick det vara nog och nu räckte det med dumheterna! Och banne mig, jag har tagit i honom förr, lagt ner honom på marken och hela faderullan utan vidare verkan mer än ökad nervositet. Men idag var det som om han fattade att det het enkelt var onödigt att fortsätta, och han återgick till att lukta på kissfläckar och försöka hålla sig i ordning i kopplet.

Efter ett tag fick vi möte med två sibbar som också är lite ivriga att få hälsa, de pratar mer än vad de skäller i alla fall. När Buddy sett dem komma berömde jag och tog upp leverpastejen innan han hann börja skälla. Det hela gick väldigt lugnt och bra till. Buddy står på spänn, men är mer intresserad av leverpastej än av de två hundarna som vi dessutom förflyttade oss bort ifrån samtidigt. När hundarna gått förbi går vi på och för att han ska fortsätta få sin pastej måste han gå tyst med mig på min ena sida och hålla kontakt med mig. Det gick faktiskt väldigt bra och han hann inte stressa upp sig som han annars har förmågan att göra. Vi såg även lite barn och andra mnniskor som han fick en frolicbit för varje gång han lyssnade till mitt "äh, vi går förbi dom där" och luktade i snön istället för att skälla på dom.

Det känns så bra när vi har bra dagar, och jag blir taggad på att försöka träna honom igen. Kanske jag borde ge det en 6 månader till? Fast hittar jag ett perfekt nytt hem åt honom så blir det nog så att jag säljer ändå. Hmhm.

Hittade en Nora

Häromdagen hade vi Buddy lös runt Finnsjön, det brukar gå väldigt bra eftersom han normalt kommer som ett skott på inkallning. Just denna dag dock försvann han bakom en kurva och tro på sjutton att det fanns en hund på andra sidan, nämligen Nora. Buddy skällde med raggen rest men ägarna till Nora var lugna och släppte lös stackars Nora som väl var halvt döv. En 22 månaders tik med vana av bordrar tydligen =). Buddy skällde och de lekte jage medan Buddy skällde som en idiot. Nora busade runt och vad helt klart äldst i gänget. Inte så att hon sa ifrån någon minsta gång trots Buddys gälla skall rätt upp i nyllet på henne men nog var hon värd att fjäska lite för. Jag fick knappt med mig honom därifrån igen! Hmhm. Blir nog till att börja ha långlinan på honom så att jag kan träna detta lite bättre.

I owe you

Jag känner att jag på lite vis är skyldig er en uppdatering, även om ni nog försöker att inte doppa näsan i blöt så vet jag hur nyfiken vår mänskliga själ är ;).

Buddy har inte hittat ett nytt hem än. Ett tag trodde jag att vi hade hamnat helt rätt, hos ett medelålders par på en bondgård med erfarenhet av lite besvärliga jyckar men de ångrade sig tyvärr i sista sekunden. Efter det har det inte funnits några mer direkt värda alternativ.

Det är svårt detta, som ni säkert kan föreställa er. Tyvärr känns det ofta som att jag måste försvara mig mycket, och jag förstår att det ytligt sett mest ser ut som att jag helt enkelt kommit på andra tankar och att Buddy i själva verket bara är en extra vild, olydig tonåring. Ibland blir jag rädd att jag faktiskt kanske överdriver problemen, speciellt när någon lagt sig till med "experttonen" och låter som om de vet allt om vad jag pratar om. Men så tänker jag över allt igen, och tar honom på en promenad. Och upplever samma sak om igen, jagat, nervöst beteende, flåsigt, frustrationsskällande, gälla utskällningar av både människor och hundar, skum i mungiporna efter en stunds upphetsning, adrenalinskakningar... Det hela lugnar sig efter ett tag i kopplet, hundar beter han sig fortfarande rabiat mot med raggen rest i manke och vid svansroten och under vilt, gällt skällande. Hos andra drar han i kopplet, med mig går han under vägledning relativt bra även om han verkligen får anstränga sig och gnäller i protest. Att han dessutom beter sig lika dant vare sig det finns andra människor i närheten eller inte hjälper inte mycket.

Vad kan jag ha gjort för fel för att det skulle ha blivit såhär? Är det mitt fel? Det har ju inte hänt något så vitt vi vet, så är det då verkligen mitt fel? Kommer han växa ur det? Kan en kastraktion hjälpa, när han betett sig jagat sen han var runt 3 månader? Kan jag träna bort det? Kan jag träna bort det så pass att han fungerar som en tävlingshund eller bara så pass att han inte är jobbig att ta ut på promenader längre? Är det jag som är fel?

Ibland tänker jag att jag ska fortsätta försöka, att jag itne ska ge upp, att om han bara lär sig att slappna av och att befinna sig bland andra hundar utan att totalt tappa greppet så kan jag ha honom till det han var tänkt till. Och om han bara lär sig att vara tyst hemma när han är själv så blir det inga problem när jag flyttar hemifrån. Men hur länge kan det ta att träna det? Och är det möjligt för honom att kunna slappna av i sådana miljöer med tiden? Kan han må bättre hos någon annan?

När jag väljer att omplacera så känner jag mig som en förlorare som borde skämmas, och när jag väljer att behålla honom så känner jag mig orealistisk och faktiskt lite självisk gentemot Buddy.
Tänk att det skulle bli så här mycket krongel?

Ett brustet hjärta...

Aldrig har jag känt mig så vilsen...
Jag kan inte säga det rakt ut, jag kan inte skriva alla orden i absolut bestämdhet. Men Buddy kommer att få bo hos någon annan i framtiden, om förhoppningsvis inte all för lång tid får han lämna oss och lära sig att älska någon annan. Jag har gråtit många kvällar i rad och försökt se en annan möjlighet... men...
Det gör mig otroligt ont, men jag kan bara inte...

How's it goin'?

Förstår om ni är nyfikna på hur det går för oss här på västkusten!

Än är han inte kastrerad och än har inga direkta beslut tagits.

Jag fick ett mail med tips om akupunktur från en av er (tack så hemskt mycket för omtanken, jag glömde av att svara bara =)). Det låter intressant och jag ska ringa och bara höra efter, även om jag inte har några större förhoppningar.

Jag ska beställa hem blod på konsum om dom kan fixa det hade jag tänkt och börja lägga lite blodspår åt honom här ute i skogen, det kanske hjälper mot separationsångesten lite på så sätt att han åtminstonde inte har en massa "strunt" i huvudet hela dagarna pga. för lite arbete.
Men det hjälper knappast mot den jobbrelaterade stressen. Det är så tråkigt eftersom jag köpte honom för att kunna träna och tävla i diverse hundsporter, men han stressar upp sig så fort vi börjar träna något även om vi bara är hemma på golvet. Och han kan inte befinna sig i hundars närhet utan att stressa upp sig för mycket för att han (och jag) ska må bra. Det är möjjligt att det går att träna bort, men den tiden har tyvärr inte jag och inte heller ekonomin i värsta fall =(.

Hästmänniskor säger allihop samma sak; hade det varit en häst så hade man sålt den på en gång. Men så är det den där lilla detaljen med förmänskligandet av hundar, Buddy bor inomhus med oss, han ser på tv med oss, smakar popcorn av oss, sover i min säng tätt, tätt intill mig... Han har ju blivit som en familjen, och att omplacera honom känns som ett stort svek. Jag kan inte ens föreställa mig sorgen om jag faktiskt bestämde mig för att låta honom flytta. Jag är mer än villig att sälja problemen men hunden behåller jag tack - så att säga...
Ännu värre är det faktum att ju mer jag drar ut på det desto värre kommer det att bli den dag jag verkligen måste. Och om jag ska omplacera honom, då vill jag ju vara säker på att han kommer till rätt person på en gång.

Någon som inte har tävlingsambitioner, men någon som kan tänka sig att träna lite gryt och spår för hundens skull kanske. Någon som är hemma mycket och som har tålamodet det krävs för att ha hand om en terrier och som kan ge honom all den kärlek han är värd. Eller till någon som kanske har tävlingsambitioner men som har förutsättningar till att lägga tid på att försöka träna bort problemen.

Jag har så svårt att ta ett beslut i detta att jag tror att jag ignorerar problemet, jag bestämmer mig aldrig för något. Jag ältar dag ut och dag in och får dåligt samvete om och om igen men jag kommer aldrig fram till något. Vad gör man? *suck*... =(