I owe you

Jag känner att jag på lite vis är skyldig er en uppdatering, även om ni nog försöker att inte doppa näsan i blöt så vet jag hur nyfiken vår mänskliga själ är ;).

Buddy har inte hittat ett nytt hem än. Ett tag trodde jag att vi hade hamnat helt rätt, hos ett medelålders par på en bondgård med erfarenhet av lite besvärliga jyckar men de ångrade sig tyvärr i sista sekunden. Efter det har det inte funnits några mer direkt värda alternativ.

Det är svårt detta, som ni säkert kan föreställa er. Tyvärr känns det ofta som att jag måste försvara mig mycket, och jag förstår att det ytligt sett mest ser ut som att jag helt enkelt kommit på andra tankar och att Buddy i själva verket bara är en extra vild, olydig tonåring. Ibland blir jag rädd att jag faktiskt kanske överdriver problemen, speciellt när någon lagt sig till med "experttonen" och låter som om de vet allt om vad jag pratar om. Men så tänker jag över allt igen, och tar honom på en promenad. Och upplever samma sak om igen, jagat, nervöst beteende, flåsigt, frustrationsskällande, gälla utskällningar av både människor och hundar, skum i mungiporna efter en stunds upphetsning, adrenalinskakningar... Det hela lugnar sig efter ett tag i kopplet, hundar beter han sig fortfarande rabiat mot med raggen rest i manke och vid svansroten och under vilt, gällt skällande. Hos andra drar han i kopplet, med mig går han under vägledning relativt bra även om han verkligen får anstränga sig och gnäller i protest. Att han dessutom beter sig lika dant vare sig det finns andra människor i närheten eller inte hjälper inte mycket.

Vad kan jag ha gjort för fel för att det skulle ha blivit såhär? Är det mitt fel? Det har ju inte hänt något så vitt vi vet, så är det då verkligen mitt fel? Kommer han växa ur det? Kan en kastraktion hjälpa, när han betett sig jagat sen han var runt 3 månader? Kan jag träna bort det? Kan jag träna bort det så pass att han fungerar som en tävlingshund eller bara så pass att han inte är jobbig att ta ut på promenader längre? Är det jag som är fel?

Ibland tänker jag att jag ska fortsätta försöka, att jag itne ska ge upp, att om han bara lär sig att slappna av och att befinna sig bland andra hundar utan att totalt tappa greppet så kan jag ha honom till det han var tänkt till. Och om han bara lär sig att vara tyst hemma när han är själv så blir det inga problem när jag flyttar hemifrån. Men hur länge kan det ta att träna det? Och är det möjligt för honom att kunna slappna av i sådana miljöer med tiden? Kan han må bättre hos någon annan?

När jag väljer att omplacera så känner jag mig som en förlorare som borde skämmas, och när jag väljer att behålla honom så känner jag mig orealistisk och faktiskt lite självisk gentemot Buddy.
Tänk att det skulle bli så här mycket krongel?