Vart sjutton...

... tog du vägen Buddy?

Igår satte jag kopplet på Buddy, stoppade en näve godis i fickan och knatade iväg till skogen för att låta lillskiten springa lös. Han är bekväm att ha lös, han racar omkring upp och ner i skogen för sig själv men håller sig alltid bara på en 10-20 meter ifrån mig och stannar väldigt ofta upp för att se efter vart jag är.

Bara en liten bit in i skogen gör Buddy ett av sina vanliga rus av stigen och in i skogen. I vanliga fall springer han ut direkt igen eller går parallelt med mig och stigen så jag gick vidare. Men iiingen hund kom. Hmmmm...

Jag gömde mig bakom ett träd och tänkte jamen nu måste han bli lite förvirrad över vart jag tog vägen (jag antog att han hade stenkoll på där innefrån). Men iiingen hund kom. Så jag började ropa, och ropa, och roopa. Men iiiingen hund kom. Inte ens ett ljud.

Mycket märkligt. Det har ALDRIG hänt förut att han dragit iväg på egna upptåg utan att ha råkoll på mig samtidigt. Oroad klättrade jag fram in i skogen och ropade samtidigt. Efter en 5 minuter hör jag äntligen att det börjar prassla och så dyker det välkända, gälla oroliga skallet upp och pipen som avslöjar hans mammighet 100%.

Tillslut hittar han fram till mig och i famnen får jag en överlycklig, dyyblöt hund! Hela han var genomsur! Den enda förklaring jag kan komma på är att han oavsiktligt ramlade ner i ett av vattensamlingarna som finns inne i skogen och kämpade på ett bra tag med att både simma och komma upp igen. Min lille kille! Jag hade ingen aning om att det fanns såå djupa vatten i skogen som dessutom var så dolda att han kunde ramla i (han är ingen badälskare i vanliga fall).

Kylan ute kröp till och med in genom min vinterjacka så vi hade inget annat val än att gå hem igen och få upp värmen i lillkillen.

Efter en varmdush var det en nöjd, burrig och busig liten kille som knatade omkring här hemma =).