Vi gör framsteg...

Har idag gått en hel del med Buddy, långpromenad på morran och kortare turer under dagen. Eftersom han varit kass i magen har vi ju tagit det lugnt med promenader och träning vilket veeerkligen visar upp sig på prommarna! Första 15 minuterna drog han, skällde på lite allt möjligt, pep, gick zickzack, skyndade sig för att lukta lite här och lite där.

Idag hade jag lagt upp promenaden i huvudet innan vi gick ut, jag ville känna att jag fortfarande hade kontrollen och på så vis slippa bli irriterad och stressad. Jag visste exakt hur han skulle bete sig första stunden och hade bestämt mig för att inte bry mig, inte det minsta. Han fick gå hur han ville och jag själv skulle gå snabbt så att han riktigt kunde bli av med energin. Jag tittade inte ens åt honom utan gick och nynnade på någon bra låt medan han osäkert och uppjagat skällde åt allt och ingenting. Efter 15 minuter tystnar han och börjar faktiskt gå någolunda normalt om än långt fram i kopplet.

Bakom oss på gångvägen ser jag att det kommer en familj med barnvagn gåendes. Jag går ner i slänten en meter och så fort jag såg att Buddy hade noterat deras ankomst utan att hinna jaga upp sig själv kastade jag ut en näve godis och sa åt honom att söka. Glömd var familjen och Buddy letade glatt upp godisarna. Precis när jag tänker gå igen märker jag dessvärre att det kommer två personer med två hundar i koppel, en tax och en golden. Jag själv sätter mig på huk med ryggen åt gångvägen en halvmeter bakom min rygg och pratar med Buddy. När jag ser att han upptäckt hundarna kastar jag ut en ny näve godis på marken och ber honom söka. Buddy söker för fullt och kastar bara ett par nyfikna blickar upp mot hundarna som snällt lunkar förbi. När hundarna är utom synhåll kan vi gå vidare i lugn och ro.

På samma sätt gjorde jag för varje ny hund eller människa vi mötte. Kom det en hund kastade jag ut fler godisar och kom det en människa kastade jag bara ut någon enstaka bit.
Jag kastade även godis på marken trots att det inte fanns en själ inom synhåll bara för att inte råka göra godisnäven till en signal för Buddy att spänna sig och förbereda sig för främmande folk och fä.

Han fick också söka godis i träd, gå balans och hoppa upp på stenar.

Det hela gick kalasbra och Buddy skällde bara någon gång men stressade aldrig upp sig.
På slutet kunde han till och med koncentrera sig på att gå fint i kopplet och vi hade en jättelugn, avslappnad hempromenad.

De kortare promenaderna på en 10 minuter vardera började även de lite jagat, men nu varade stressen bara några få minuter innan han istället aktivt började välja att gå vid min sida och söka kontakt. Ett val han gör på helt egen hand och alltså inget jag lockar fram. Jag är snabb med belöningen i början (godis från hand, mun eller kastat på marken) för att sedan dra ut på det mer och mer. Idag gick han kanske högst 4 meter fint vid min sida innan jag berömde och belönade. Jag började även lägga in kommandot "Gå fint". Direkt efter belöningen kommer han faktiskt självmant upp vid min sida igen och jag försöker vara noga med att ge ett frikommando medan han fortfarande går fint så att han förhoppningsvis slutligen inte lämnar min sida förens han får.

Jag har också varit noga idag med att aldrig belöna honom om han går fint men pipandes. Hans pip tyder bara på frustration vilket jag i detta läget tycker det är bäst att ignorera. Korrigerar jag ökar det antagligen bara hans stress, och belönar jag för att han går fint även om han piper så belönar jag även pipet vilket jag INTE vill ha kvar!

På det hela taget var det jätteskönt att känna att vi lyckas och gör framsteg! Jag måste bara lära mig att alltid lägga upp all form av träning innan passet så att vi slipper känna frustration över att det inte blir som jag tänkt.

Ha det underbart // Amanda och Buddy