Efter att ha varit i Gävle och bott hemma hos Jennie med hennes hund och kanin fick jag en våg av skuldkänslor över mig för lilla Kanin. Hon sitter jämt där ute i sin utebur om hon inte är ute i hundhagen. Eftersom jag har varit rädd för att Buddy ska få för sig att ruska Kanin tills ryggraden knäcks om han bara får tag i henne så har det blivit mer och mer att jag ignorerat hennes lilla existens. Men efter att ha blivit lite peppad av Jennie så bestämde jag mig för att försöka ha dem tillsammans. I början släppte jag dem i utehagen, naturligtvis stod jag själv precis brevid och redo att kasta mig över Buddsen om hans jaktinstinkt plötsligt vaknade till liv. Det hela gick bra ända tills Kanin bestämde sig för att ta ett jätteskutt över Buddy och sen rusa iväg. Buddy var snabb i vändningen och det hela slutade med att han nöp henne i skinnet så hon skrek. JAg blev avskräckt och ville inte prova igen.
Men så satt jag inne en dag och bestämde mig för att låta Kanin komma in och hoppa runt i köket medan jag pluggade körkortsteori och Buddy fick vara instängd på övervåningen. På det sättet hade jag det ett par dagar. Sedan tog jag mod till mig och lät Buddy komma ner till oss. Han fick ha koppel på sig i början och bara titta på Kanin. När han väl var tyst och så lugn att han nästan somnade släppte jag kopplet. Kanin kunde hoppa förbi honom utan att han mer än lyfte på huvudet och nyfiket tittade på henne. Då tog jag av honom kopplet helt och lät honom gå runt lite.
Han fick aldrig gå för nära henne i början. Bara titta på avstånd. När Kanin drog iväg i full fart trodde jag att Buddy skulle hänga efter men han stannade faktiskt bara upp och tittade förvånat på henne. Jag har gjort så kallade ledarskapsövningar, om de nu fungerar eller inte vet jag ej men allt är värt att prova i krig och kärlek. Det innebär mer eller mindre att jag gett Kanin en knäckebrödbit medan Buddy tittat på och sedan har han fått en liten bit efteråt också. Jag har suttit och kelat med dem båda två samtidigt - en på var sida - så pass nära att Kanins nyfikenhet ibland tagit över och hon misstänksamt har luktat på hans bakben. Hon har dessvärre än så länge bara blivit skrämd av lukten och när Buddys svans dessutom börjar vifta hej vilt blir hon så förskräckt att hon sprungit iväg igen.
Vad tycker Buddy då? Helt ärligt så undrar han nog vad sjutton det där är för en tråkig hundjävel som inte vill leka. Ibland har jag låtit honom gå fram till henne därför att han numer inte går hela vägen fram. Han liksom stannar en halvmeter framför och börjar vifta vilt på svansen och göra diverse lekinviter. Han gör allt för att försöka visa sig snäll men inget funkar utan hon bara sitter där förskrämd och misstänksam. Ibland händer det att hon lutar sig fram och luktar lite på nosen hans men då brukar det sätta eld i baken på henne så att hon far iväg på parkettgolvet igen medan Buddy besviken står kvar.
Vi fortsätter invänjningen här hemma och hoppas att de tillslut ska kunna umgås någolunda avslappnat med varann ^^. Lite bilder kommer här:
1 kommentar:
Nämen åååååh vad gulliga dom är :P go amanda go :D det kommer att funka jätte bra tror jag!!! Puss
Skicka en kommentar