En bra dag

Idag har Buddys päls trimmats ner igen och för första gången tror jag att hans riktiga vuxenpäls har tagit plats. Under de långa sträva stråna hittade jag nu nämligen en mörk, redan sträv, glansig päls. Förra gången blev han så ljus i pälsen när jag trimmade honom men nu blev han mörkare än vad han varit. Snygg blev han också, jag lät bli att ta särskilt mycket i ansiktet, bara det värsta och på öronen.

För första gången på länge tog vi en längre tur på asfalterade vägar där jag vet att vi träffar både människor och hundar eftersom jag skulle följa Nellie till hennes kompis. Jag hade leverpastejtuben i fickan och lite frolic (som Buddy förövrigt blir en hel gasmaskin av). I början gick allt som vanligt, något lät någonstans i närheten och Buddy började skälla, gny och allmänt bete sig riktigt jobbigt. Han hör inte om jag pratar med honom, nejar jag skarpt så skäller han av frustration mot mig och det hela brukar bara vara en ond cirkel. Idag tappade jag tålamodet fort och lyfte nästan upp honom i halsskinnet på sidorna av huvudet medan jag mycket bestämt, men behärskat sa att nu fick det vara nog och nu räckte det med dumheterna! Och banne mig, jag har tagit i honom förr, lagt ner honom på marken och hela faderullan utan vidare verkan mer än ökad nervositet. Men idag var det som om han fattade att det het enkelt var onödigt att fortsätta, och han återgick till att lukta på kissfläckar och försöka hålla sig i ordning i kopplet.

Efter ett tag fick vi möte med två sibbar som också är lite ivriga att få hälsa, de pratar mer än vad de skäller i alla fall. När Buddy sett dem komma berömde jag och tog upp leverpastejen innan han hann börja skälla. Det hela gick väldigt lugnt och bra till. Buddy står på spänn, men är mer intresserad av leverpastej än av de två hundarna som vi dessutom förflyttade oss bort ifrån samtidigt. När hundarna gått förbi går vi på och för att han ska fortsätta få sin pastej måste han gå tyst med mig på min ena sida och hålla kontakt med mig. Det gick faktiskt väldigt bra och han hann inte stressa upp sig som han annars har förmågan att göra. Vi såg även lite barn och andra mnniskor som han fick en frolicbit för varje gång han lyssnade till mitt "äh, vi går förbi dom där" och luktade i snön istället för att skälla på dom.

Det känns så bra när vi har bra dagar, och jag blir taggad på att försöka träna honom igen. Kanske jag borde ge det en 6 månader till? Fast hittar jag ett perfekt nytt hem åt honom så blir det nog så att jag säljer ändå. Hmhm.