Vid tio över fyra på onsdag eftermiddag satt jag och Buddy packade och klara på tåget mot Gävle. I en ganska liten kupé satt vi tillsammans med några äldre par, en tjej med sin kanin och en liten pojke. Buddy ville helst inte alls sitta i sin bur och eftersom det faktiskt var första gången han skulle åka tåg och allt var nytt så fick han sitta i mitt knä och studera tågvärlden. Väl där sa han inte ett knyst utan tittade bara uppmärksamt på det som försigick och lyssnade nyfiket till ljuden.
I Gävle var det en kvarts paus innan nästa tåg kom mot Söderhamn. Något tveksamt smög han ut ur buren och ner på perrongen. Säkrast att sätta sig i en grästuva tyckte Buddy. För att inte riskera att han stack iväg allt för långt fick han på sig sitt koppel för första gången, visst kliade det lite och det var himla käckt att bära på tyckte han, men annars så gick det kalas. Nästa tåg dök upp och vi hoppade på. Att åka tåg började man ju vänja sig vid nu sa Buddy och tyckte att han lika gärna kunde somna i knät på matte.
Framme i Söderhamn satt vi på en gräsmatta vid parkeringen och inväntade familjen. Undertiden busade vi med tuggben och leksaker. Sen kom bilen och familjen och vi kunde ta oss vidare till Fjäle. Bilresan gick lika bra som allt. Misstänksamt låg han ner i knät och lyssnade till bilens alla ljud.
Hemma i stugan väntade mormor och Ohsofihn på våran (fast det var nog mest Buddys) ankomst till skogarna. Ohsofihn luktade misstänksamt åt valplukten och vände genast bort blicken. En så liten valp har hon aldrig träffat förut och verkade inte veta hur hon skulle hantera det hela. Vi lät deras hälsningscermoni bara bestå av att Ohsofihn fick undersöka Buddys lukt medan jag höll honom uppe i min famn. Eftersom vi var osäkra på hur hon skulle hantera en liten valp delade vi av huset med kompostgaller. Köket blev valpens zon och vardagsrummet blev Ohsofihns. Från och till gick hon dit och morrade åt den vilda lilla figuren på andra sidan.
Mormor hade till och med gjort iordning en liten valphage utomhus för honom att rasa runt i. Härligt sa Buddy och levde rövare en stund, grästuvor rycktes loss och kastades runt, stora träpinnen attackerades och ett antal ärevarv i superspeed avverkades. Snart kom hans nya vän Bävern in i hagen och tänka sig, trots att han nästan var lika stor som Buddy så gick han ju att vinna över!
Så blev det dags för mat för oss människor. Lille Buddy fick sitta bakom sitt kompostgaller i köket (huset har öppet mellan kök och vardagsrum/matsal så därför satt han bara nån halvmeter ifrån oss men med ett galler imellan) och vi passade på att öva lite ensamhetsträning. Första början hänger ju trots allt på att han klarar av att vara själv även när han ser oss. Naturligtvis skrek han precis så hjärteskärnade som bara en 8veckorsvalp kan men duktiga som vi är så låtsades vi nonchalera hans pip ända tills han lade sig ner och slappnade av, då gick jag genast dit och lät honom komma ut till oss. Det enda han ville var att få sitta i knät på matte där han somnade men nosen instucken i armvecket myyyyysigt tyckte matte också!
Eftersom ni säkert undrar så bajsade han och kissade och åt precis som han skulle . Inga problem alls helt enkelt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar