Blodad... nos..?

Det här mina vänner var kul! Buddy har ju på grund av sin stackars slicade trampdyna inte gått en enda riktigt långpromenad på över en vecka, och jag förväntade mig en helhispig hund (buddy gånger hundra)... Jag satte på kopplet, och ut gick vi. Buddy var helivrig, och försökte allt han kunde att hålla sig ifrån att försöka springa i kopplet, han är så söt när han nästan skuttar fram av lycka. Jag tyckte att jag lika bra får låta honom hållas nu när han fått så lite motion på så länge så han fick dra som han ville. Han pep i varje fall inte, en kortis bara men sedan släppte han det. Jätteskönt!!
Så kom vi fram till startsnitseln, och Buddy märkte direkt en intressant doft. Han blev till och med lite tveksam även om han var väääldigt nyfiken. Jag stannade honom innan vi kom fram till blodets början och bytte kopplet mot selen och spårlinan. Pekade tydligt på blodet och uppmuntrade: sööök spååår! Jag sa ju tidigare att jag trodde att han skulle vara lika hispig på blodspår som på alla andra spår men där hade jag fel!! Här var en vääldigt nyfiken, koncentrerad liten border som kikade fram. Han tappade spåret precis i början och började flänga runt och titta på mig som ett frågetecken. Jag lät honom hållas och forsatte bara uppmuntra: spåååra! Vips så hade han näsan i marken igen. På slutet drog han iväg lite längre ifrån mig men aldrig mer än en 7-8 meter ifrån mig. Han hittade sitt renben och ytterst nöjt bar han med sig det därifrån! Det var himla kul att se verkligen och vi kommer absolut att fortsätta med det här!!

Vi var kvar i skogen någon timma, jag fikade och Buddse gnagde på sitt läskiga ben. Väl hemma var Buddy heltrött. Han hade ju naturligtvis lyckats bada i en lerpöl så det fick bli ett jordgubbsbad, kloklippning, kardning och massage så fort vi kom innanför dörren. Sedan dess har han sovit som en prins vid min sida =).

Kraam!