Jaha ja, Buddy är förklarad frisk. I topkondition till och med, bra i hullet, fint musklar, ingen smärta i rygg eller nacke, fin i pälsen, jättefina tänder, bra i öronen, låter bra i lungor och hjärta, analsäckarna var bra, trevlig i allmänhet. Vi struntade i blodprovet eftersom veterinären inte trodde vi skulle hitta något alls där och dom proven kostar grymt mycket pengar.
Det känns naturligtvis bra, jag vill ju att han ska må bra. Men det känns fortfarande tungt att problemet sitter i psyket, det tar såå mycket av min tid och min energi men jag kan inte göra annat än försöka. Jag älskar mitt lilla hjärta, men just nu är han mer fotboja än min bästa vän =(.
Om problemet hänger i sig så kommer jag inte kunna tävla i de sporter jag vill osv, eftersom det alltid finns mycket andra hundar och människor omkring då och det är ofta på för honom okända platser. Jag kommer inte kunna flytta till en lägenhet med honom eftersom han ylar konstant tills jag kommer hem hur många eller få timmar det än går. Jag kommer inte kunna lämna honom till någon annan om jag vill resa eller liknande. Jag kommer inte kunna jobba normalt eftersom han tycker det är såå jobbigt att vara utan mig. Tungt är ordet.
tisdag 12 februari 2008
Topkondition...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej gumman...vad skönt att det inte va någonting fel på honom så! Jag förstår att det e jobbigt med det lilla djuret.. Men du får försöka träna träna med honom och gå hårt fram på att avvänja honom separationsångesten... Hoppas ni har det bra Kramar Jennie å BeilaBus
Hej Amanda. Jag lider verkligen med dig, Buddy skulle säkert inte må dåligt av att kastreras. Men det vore ju synd om du skulle vilja avla på honom i framtiden, hans kanske rättar in sig... Vad säger uppfödarna? Är det fler i hans kull som är hyper? Hoppas verkligen att ni löser det, jag förstår att det tär på dig. En hund ska man ha kul med, inte känna sig låst. Stora kramar från oss alla i Norrköping
Skicka en kommentar